Kärlek helar dig

Vi längtar alla efter kärlek. Utom kanske den som blivit bränd. Eller den som inte har tid. Eller den som.... Men de flesta längtar efter kärlek. Varför? Och vad händer då kärleken dör?

Vad är kärlek
Kärlek är något fint. Något stort, som tar hela oss i besittning. Inga halvmesyrer här inte.

Kärlek kräver en öppenhet och en beredskap att bli sårad, om och om igen. Inget kan vi hålla tillbaka, för gör vi det har vi inte heller kärleken. Den undflyr oss, just och just inom räckhåll. Det är då vi offrar hela vårt jag som vi får vingar. Vi kan inte säga "Så här mycket älskar jag, inte en bit mera". Den del som du håller tillbaka lever ett eget liv och håller dig tillbaka, du separeras från föreningen.

Du måste dyka i helt och fullt. Med risk för att få brustet hjärta. Med risk för att alla känslodammar brister. Då kan du uppleva välsignelsen med kärleken.

Kärleken kräver också att du tar fram dina mörka sidor och sådant som du inte är så stolt över. Också ditt skrämda jag, ditt otrygga jag, ditt avundsjuka jag, ditt ovärdiga jag, ditt avundsjuka jag, ditt ilskna jag... Ofta har vi inte ens erkänt dessa för oss själva, än mindre för någon annan. I gengäld får du förlåtelse och tacksamhet. Det märkliga är att ju mera perfekta vi är, desto svårare har vi att älska. Det är som om kärleken skulle kräva svagheter. Det är mänsklighet.

Också själva smärtan av kärleken, brustet hjärta, kan upplevas som kärlek. Om vi ger oss helt i dess våld kan vi komma ut på andra sidan som själva kärleken. Vi är kärleken. Kärleken finns överallt och alltid. Du badar i kärlek.

Ofta är det så, att det är då vi exponerar oss, då det krisar, då vi är som allra svagast, då kommer kärleken. Då ljuset faller på delar av dig som du gömt undan, inte velat se, då genomströmmas du av kärlek. Välkomna också dina mörka sidor, och du skall befrias. Du måste älska dig själv först. Eller åtminstone förlåta dig själv för att du inte är perfekt. Kärleken välkomnar allt. Den helar allt. Kärleken genomströmmar hela skapelsen, hela livsväven, hela universum. Kärleken är Gud.

Ofta tänker vi att kärleken kommer från en viss person. Utan den personen - ingen kärlek. Vi projicerar och personaliserar, kontraherar och gör ansvarig för. Vi skapar behov av den andre. Utan att inse att det är vi själva som har ansvaret, det är vi som skapar kärleken. Eller kärleken kanaliseras genom våra val.

Kärlek vid första ögonkastet

Då jag träffade min man en gång i världen var det kärlek vid första ögonkastet. Eller egentligen innan vi alls träffats överhuvud taget. Hela dagen innan gick jag omkring med en förväntan och den där sugande känslan i maggropen man har då man gungar högt. En föraning. På finska heter det salamarakkaus. Ett blixtnedslag.

Ett blixtnedslag kan också komma efter en lång bekantskap. Plötsligt så ser och förstår man bara. Oåterkalleligt. Det är som om en slöja dragits ifrån. Hjärnspökena viker undan.

Då jag fattar beslut är det litet likadant. Jag brukar gå och "ruva" på beslutet, dividera fram och tillbaka, och så plötsligt är det där. Solklart. Men kanske inte så enkelt att genomföra alla gånger. Men att fatta det kan ibland gå fort.

Vad är det egentligen som händer?

Den vanligaste orsaken bakom en förälskelse är en personlig kris som depression eller utmattning. Förälskelsen ger kraft att ta sig igenom krisen. Den ger högre självkänsla. Behov att bli självständig är en annan orsak. Kommunikationsbrister i det egna äktenskapet kan också driva fram en förälskelse. Eller en krävande och dominerande partner. Kvinnor drabbas oftare av blixtförälskelse, speciellt i medelåldern. Män har svårare att hantera den. Förälskelsen är absolut, den är som en sjukdom.

Förälskelsen handlar mycket om de egna omedvetna behoven och den omedvetna längtan man har som grundar sig i drömmar och ideal. När man är förälskad uppfattar man inte allt hos den andre, man ser ofta bara de goda sidorna. Det är också vanligt att man tillskriver den andre goda egenskaper som personen kanske inte har

Om man har en viss insikt om vem man är och vad man vill, då kan man också begära mer av livet. Man nöjer sig inte med en halvljummen och halvspännande relation, som man kan göra då man ”använder” en partner för att få bekräftelse.
Ett annat slags dolt motiv är när man inte vågar bejaka känslor som faktiskt finns, innerst inne. Det gäller att ha tillräckligt med självkänsla, för att våga begära vad man vill ha. Antingen saknar man förmågan eller modet att se den andra människan bortom konvenans och förutfattade meningar. Den andre har ”fel” titel, ”fel” bakgrund, eller någon annan inbillad brist.
Eller så är man van vid att begära lite, och nöjer sig med någon som är ”mindre” än den man egentligen vill ha.

Om man är alltför osäker och oflexibel i sin personlighet, kommer man inte att klara av en nära kärleksrelation. I stället för att enbart driva sin egen linje, måste förmågan att nyfiket intressera sig för den andre finnas. Först då kan de älskande mötas och utvecklas tillsammans.
Jag liknar kärleksrelationen vid en gemensam resa. I en bra relation speglar man sig i varandra, tar intryck av varandra. Jämkar och samtalar. En oavbruten dialog förs. Det är personen man tycker om, inte pengarna, statusen eller utseendet.

"Om du bara vore annorlunda, skulle jag bli lycklig!"
Känns tankarna igen? Du har förklaringen till varför relationen inte fungerar. Med nästa partner uppstår väldigt ofta liknande problem. Vad är det då som händer när ett etablerat par hamnar i en allvarlig kris? Litet förenklat kan man säga att rörligheten i hur parterna relaterar till varandra har upphört. Sedan har "låsningen blivit viktigare än lösningen" som en parterapeut uttrycker det. Och då behövs krisen - tills de kommit ur sitt gemensamma skruvstäd. Det är sällan som äktenskapet måste lösas upp, utan grundbulten, de problem som ligger bakom vad parterna tror de bråkar om.

Det vanligaste stridsämnet? Fördelningen av hushållsarbetet. Många gånger grälar paren också om gamla episoder i stället för vad som pågår just nu: kampen om närhet och avstånd, om jag kontra vi, om kontroll och anpassning. När de fastnar är de ofta omedvetna om sina egna, stereotypa, roller i spelet. Man åstadkommer problemen tillsammans. Mycket handlar om ens egen problematik. Man måste ta ansvar för vad man själv håller på med annars kväver man varandra, Och man kan inte begära av den andre att vara mamma eller pappa och få samma villkorslösa kärlek Det tåget har gått! Då knäcker man dessutom man-kvinnadynamiken. Vi driver oss själva in i dessa spel av reparationsskäl, när mönstren upprepas kanske vi kan reparera de sårbarheter vi fått med oss från barndomen.

Och barndomen - den bär vi med oss genom hela relationen, inte bara i förälskelsefasens totala sammansmältning: du får min tid, min kropp, min själ Det är en gemensam lyckotid som parterapeuterna alltid ber parterna berätta om - för att de ska att hitta energi till att vända krisen. Men det är också i förälskelsen förväntningarna kan bli för höga. Som om man äntligen ska få tillgång till det man inte fick under uppväxten.

De flesta människor tror att kärlek är något som har uteslutande med objektet och inte med förmågan att göra. De tror i själva verket att det rentav bevisar intensiteten av deras kärlek att de inte älskar någon annan än den älskade.

Därför att man inte inser att kärleken är en aktivitet, en psykisk kraft, tror man att allt som behövs är att finna det rätta föremålet. Det är en attityd som kan liknas vid attityden hos en man som önskar' måla, men istället för att lära sig konsten påstår, att han först måste vänta på det rätta motivet, och att han skall måla riktigt vackert när han har funnit det.

(Erich Fromm i "Kärlekens konst")

Kärleken dör
Ofta gör vi misstaget att bygga ett imaginärt sandslott av kärleken. Vi investerar all vår energi, alla våra varma tankar, all vår livskraft i detta fantasifoster. Vi gör kärleken till ett behov, ett krav, en handelsvara. Och det skapar så mycket elände för oss. Sandslott kommer av naturen att spolas bort. Illusioner skapas av dig själv. Du lurar dig själv att tro på dem. Du blir kär i kärleken.

Om vi jämför med en annan fin känsla, glädjen, ser vi det klart. Ingen tror på fullaste allvar att glädjen hänger ihop med en viss person. Vi vet ju alla att glädjen börjar inne i oss själva, nedifrån magbotten. Den stiger upp i oss och kan inte hejdas. Sandslottet, illusionerna, är en följd av, inte en orsak till att vi älskar. Ingen utifrån kan skapa din kärlek. För kärleken är.

Vi vill fånga denna känsla, hålla fast den, vi ser omkring oss för att se vem som skapade den, och den person vi lägger ögonen på tillskrivs dessa känslor. Det är en form av prägling. Är vi nära dem, kanske samma känsla igen stiger upp ur vår kropp. Vi börjar längta efter den personen. Och får vi ingen "träff" på känslan genast blir vi besvikna. Törsten släcktes ej. Våra förväntningar fick sig en törn. Vi skruvar upp dem, längtar ännu mera, tills vi inte längre är närvarande i nuet. Vi blir beroende som av knark.

Vårt behov kommer sedan att stöta bort den andra personen. För hur skulle någon kunna fylla upp tomrummet inne i oss? Att axla ansvaret för att vara den som står för vår kärlek? Vi desillusioneras. Vi blir objekt som bara skall fylla den andre.

Svartsjuka är en annan känsla som inget har med kärlek att göra. Bara med behov och dålig självkänsla. Kärleken är en liten fågel som kommer för att glädja dig genom att sitta i din hand. Du kan inte stänga handen, då flyger den bort. Kommer den inte tillbaka var den aldrig din. Är handen öppen kommer den, alltid.

Om man är gift med en ängel, vad blir man då? En djävul, Om parterna bara korresponderar med var sin halva kommer ingen i paret att känna sig hel. Och det finns många sätt att fastna i sin respektive halva: En skäller, en tystnar. En anklagar, en kommer i försvar. En dominerar, en blir passiv. Mot den som är deprimerad skriker man och blir frustrerad. Det är ett rollspel.

Det kan också uppstå när man söker sig till något bekant hos partnern: En kvinna som haft en dominerande far känner sig trygg med en dominerande man. En man som haft en kritiserande mamma känner igen sig med en kritiserande hustru.
Det vi dras till i förälskelsen är det vi sedan irriterar oss på, för ganska snart stöter man på sitt problem från uppväxten: Att man inte kunde hävda sig mot dominansen eller kritiken. Och så skyller man på partnern.

Också följande exempel: Man låter den bli arg som har mest tillgång till sin vrede. Eller låter den bli ledsen som har lättast för sorg. På så sätt lyckas man spela ut sin egen - otillgängliga - ilska respektive sorg.
Det kan vara helande i början, men inte i längden. Man lär sig inte av varandra och växer inte tillsammans. Ingen får fatt i sin egen dolda sida.

Att man går med på saker fast man inte vill. Förmår man inte uttrycka sig rakt till varandra kan reaktionen bli passiv aggressivitet med nej till närhet och i värsta fall otrohet som ett verktyg för att komma ur ett destruktivt grepp. Det skapar ofta en mycket svår kris i relationen. Tänk om två parter kunde dela med sig om sina tvivel på vägen, vilken relation de skulle få! Men han vet också att rädslan ibland kan stå i vägen - så att den ena inte vågar höra om den andres tvekan. Då är det väl inte konstigt om man inte får ur sig sitt missnöje? - Men då bör man också titta på hur bägge gemensamt åstadkommit ett klimat där det är svårt att vända på de negativa stenarna.

Sluta låtsas att du inte vet vem du är. Ingen annan kan göra dig fullständig. Ingen annan kan ge dig din kärlek. Kärlek kan varken ges eller tas emot. Kärlek kan bara upplevas. Du kan dansa i glädje med någon genom livet, men ingen kan ge dig den. Dina behov har inget med den andre att göra. Dina behov är dina.

Kan man sluta se att det bara är den andres fel går det ofta snabbt att vända en kris.

Litteratur:
B. Bays, 2006: Freedom is. Liberating your boundless potential. Hodder & Stoughton Ltd, Edinburgh.

Agneta Lagercrantz, http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sexrelationer/artikel_434207.svd Låst läge går att lösa. SvD 28 juni 2005.

Helen Fisher, 1994: Anatomy of Love: A Natural History of Mating, Marriage, and Why We Stray. Random House.