Jul, jul, kära jul

Den här julen är olik alla andra jular. Man kommer liksom inte på humör att pynta och feja. Det känns inte roligt att försöka hitta på lämpliga klappar. Inte ens att baka är lockande. Annars brukar jag baka allt möjligt, kakor, limpor, mm. Det enda jag fått gjort nu är hemmalagad morotslåda, som blev slut i ett nafs. Måste frysa den för att något skulle vara kvar till jul.
Tanken på lutfisken känns äcklande. Fy för lutfisk, Den har jag aldrig gillat, aldrig nånsin. Det enda bra med den är vitsåsen.

Morötter, potatis, fisk, sallad, är usch, usch, usch. Den här julen skulle jag gott kunna tänka mig att fara bort, långt bort, så man slipper tänka på eländet. Blommor och uppsättningar i mängd, det som förr var roligt är nu bara jobbigt.

Kransar har jag gjort i massor, men det har inte heller känts bra.

Tack och lov så är vi bjudna på julmat till dottern på aftonen så jag slipper koka så mycket. Det känns verkligen befriande.

Gubben gnäller. Gör si och gör så. Varför kunde du inte göra så? Det skulle ha varit gjort i går. etc. Fan ta honom. Tror han att han hjälper till med att gnälla? Han blir arg på mig, men jag orkar inte bry mig. Vill han vara arg så får han väl. Han har två recept på att lyckas. Att stiga upp tidigt och att gå ner i vikt. Gör jag det så lyckas allt, enligt honom. Båda är lika omöjliga. Jag är definitivt ingen morgonmänska, tvärtom, stiger jag upp tidigt så är hela dagen förstörd. Det kan han inte begripa. Han tror att alla är som han. Han kan nog ligga på soffan på em. och kvällen, men gudnåde mig om jag gör det.

Sonen var hem i kväll. Satt och snarkade så taket lyfte och jag försökte vara tyst för att inte väcka honom. Vad gjorde han då han vaknade? Blev arg på mig, för att jag inte avtalat med svärmor vem som skulle bjuda vem och när. Gubben instämde i tjatet. Jag som aldrig ens kommit på tanken... Mitt huvud är nog litet luddigt. Det fungerar inte riktigt som det skall. Och inte bryr jag mig, det är kanske det konstigaste. Jag orkar inte bry mig. Jag skulle nog kunna gå i ide nu. I går morse var kroppstemp bara 35,8. Det kändes kallt. Jag har frusit mycket denna höst.

Också min vän blev arg på mig, mycket arg. Men jag kan inte tycka att det var mitt fel. Jag kunde inte ha gjort annorlunda. Verkligen inte. Varför i hela friden blev vännen arg? Vilka motiv fanns bakom? Vill inte säga, har stängt av. det är väl den största orsaken till mitt deppade jag. Vänner har jag verkligen inte många av, och det känns. Mycket. Ensamheten grinar mig i ansiktet, misslyckandet igen en gång. Jag orkar inte bry mig om familjen som gnatar, men vännen... det är katastrof.

Det är märkligt, man träffar någon som får hela ens historia att spelas upp på nytt. Allt sånt som man trodde var bortlagt för gott får eget liv igen. Det känns hopplöst. Historien kletar vid mina fingrar, kletar vig hela mig så jag fastnar. Och det bara för att jag såg samma historia i vännen, samma knäppa beteende, samma bortförklaringar, samma flykt. Samma skygghet, trots, envishet. Och kampen som aldrig tar slut. En evig kamp. Och då blir jag så trött, så vissen. Inte ens en egen vän får jag ha. Livet är verkligen inte nådigt mot somliga.

Och så kommer barndomen upp. All strid, allt trots, mobbandet, ensamheten. Och jag förvandlas igen till den lilla flickan som alltid var fel och fick stryk. Som hett önskade att hon var pojke. Blyg och stum och trotsig, nästan aggressiv. Och envis, så envis, och så nyfiken, vetgirig. En krampartad tillvaro. De enda gånger då hon var riktigt lycklig var då hon var ensam, med djuren, med blommorna och naturen. Med böckerna, där var det ingen som klankade. Men det är väldigt svårt att leva ensam, att ha ingen som förstår. Och att få kontakt för att sedan förkastas känns fruktansvärt.

Fascination och iver, den fantastiska känslan att det finns någon som förstår hur det var, hur det är, för att det var likadant, igenkännandet. Men det blev för tungt och jobbigt, för många sår öppnade sig. Därför valdes flykt. Det som en gång sorterats hotade att på nytt röras ihop. Kallelsen, missionen, uppgiften, var starkare just nu. Senare kanske sorterandet måste ske igen. Många kämpar ett helt liv med det här. Många skjuter det framför sig ett helt liv. Tänker: Om jag bara får det här gjort nu först, blir allt bra sedan. Det är en illusion.

Många får en stroke, eller något annat allvarligt, i en sådan här situation. Som tvingar till sortering. Det som man bara har skjutit framför sig och flytt ifrån är man plötsligt tvungen att göra för att kunna leva med sig själv.