Välkommen till Resan

Alla har vi problem som vi har känt oss insnärjda eller begränsade av. Vi hör vår egen själs röst som viskar till oss men vi får inte kontakt med denna potential. Istället känner vi oss på något sätt blockerade, begränsade av våra egna problem. Det kan vara så enkelt som känslan av att det måste finnas nånting mer i livet, eller så komplicerat som känslan av att vara totalt misslyckad. Det kan vara så försvagande som ett beroende eller så livshotande som en allvarlig sjukdom.

Vad som än är ditt problem, hur djupt det än sitter, hur mycket du än har brottats med det, så finns möjligheten för DIG är bli helt fri, hel och helad, redo att överträffa dig själv i verklig glädje och frihet.
Så rosigt låter det på Brandons hemsida, http://thejourney.com/sweden/. Men hur fungerar det i praktiken?

Försökskanin
Min väninna har just blivit färdig Resan-terapeut, en av 6 i Finland. Gratulerar!
Under hennes utbildning var jag en av hennes "försökskaniner". Jag hade läst Brandons bok, Resan, innan. Där fanns flera goda pointer. Sånt som jag visste höll streck. Men skulle det fungera också på mig? Jag som höll så hård koll på mig själv.

Efter att ha läst boken förväntade jag mig att starka känslor skulle dyka upp. Det skedde inte. Några svåra ungdomsminnen kom, men mest var det bara skuggan av känslorna, man kunde ana dem. Den största överraskningen var - "ingenting". Detta stora "ingenting" som jag försvann till så fort något svårt hotade. Det hade jag nog gjort hela livet, tänkte jag. Jag hade flytt, gömt mig, då jag borde ha tagit strid.

Till sist fanns bara detta "ingenting" kvar. Inga känslor alls, just inga tankar. Det var egentligen rätt vilsamt, men också oerhört tomt. Vad var nu detta?

Min väninna uppmanade mig, "Finns det ingenting alls? Inte något, i allt detta mörker?" Då såg jag det. Där fanns en grå, skruttig, sten-apelsin. En liten, rätt otäck tingest. "Dyk ner i den", uppmanade hon mig. Hur då? Dyka ner i den där? Det går ju inte! Men jag försökte, och tänkte nästan vända om, men jag måste ju försöka, det var ju därför jag var här. Jag vände mig på nytt mot den gråa tingesten, gick närmare, och hur det nu var så simmade jag plötsligt i vatten. Och jag steg upp till skyn, regnet tvättade mig ren, och där fanns solen. Idel solsken omfamnade mig, Jag var solen. Min "ledsagare" fanns också där. Han var kärleken. Jag var sol och kärlek, en underbar känsla. Det stämde ju. Resan fungerade!

Sedan återfick allt sina proportioner. Alla snedvridna uppfattningar jag haft. Allt korrigerades och jag såg klart och tydligt hur allt hängde ihop.

Det svåraste var "lägerelden", där mina svåra minnen skulle behandlas. Hur jag än försökte, så kunde jag inte förlåta, bara delvis. Okunskapens frukter var för svåra att smälta. Ändå upplever jag nu att minnena blivit lättare att bära. Men än är jag inte färdig att kunna tala om dem. Kanske någon gång.

Rumänska barnhemsbarn
I TV har visats bilder från barnhem i Rumänien. Övergivna barn som hade något lyte. De satt och gungade dagarna i ända. Uttryckslösa, bedövade. Speciellt en flicka fastnade på näthinnan. Hennes mamma orkade inte försörja henne, annars hade hon inga större fel. Hon försökte i det längsta hålla hoppet uppe. Hon skrev brev till sin mor, brev som aldrig blev skickade, hon "sällskapade", hon talade med sina olycksbröder och -systrar. Men de var inte kommunikativa. Hon fick inte mycket stimulans.
Innan programmet slutade satt också hon och gungade sig till någon sorts tröst.

Dessa barn fanns ju i mitt "ingenting". De varken kände, tänkte eller pratade. De var bara en existens. Nu visste jag hur de kände sig.

Nervsignalämnen
A. Damasio har beskrivit en liknande åkomma som "beror på" total dopaminbrist eller skador på framlobens främre delar (cingulum). Patienter som inte tänkte, inte reagerade överhuvudtaget. De bara satt eller låg dagarna i ända, fångade i sitt eget fängelse. De var levande döda. Viljan var borta totalt (Descartes misstag, s 97-100).

Då man talar om dopamin tänker vi ju oftast på Parkinsons, de som skakar ofrivilligt. Dopamin hänger intimt ihop med serotonin. Dopamin är "drivkraften", serotonin är "bromsen", populärt uttryckt.

Nervsignalämnena dopamin, serotonin, noradrenalin och acetylkolin frisätts från små kärnor i hjärnstammen och förs upp över hjärnan mot framloben. Just dessa fyra signalämnen kallas modulatorer, och som namnet säger omformar de nervimpulsen. Vi kan kanske säga att de ger nervimpulsen ett budskap, en information. Nervimpulsen som sådan drivs av glutamat och bromsas av GABA, smörsyra.

Nu finns det ju också en annan teori om nervsignalen, och den skall jag återkomma till längre fram. Men nu kör vi enligt den gamla modellen, HH-modellen.

Av ovan ser vi att det ingalunda är så, att det är nervsignalämnena i sig som är orsaken till våra problem. Det är snarare problemen som ger störningar i nervsignalämnena. Detta är allt skäl att hålla i minnet. Att ge antidepressiv medicin skall bara vara en akutåtgärd. I dag finns det personer som ätit antidepressiva mediciner under mycket lång tid. Speciellt då barn medicineras har man märkt att det ger hjärnskador. Man vet bara inte om de går tillbaka eller ej. Mycket tyder på att de inte gör det. Dessa barn blir livstidskonsumenter av SSRI? Damasio skriver " Jag vill erinra om att vi fortfarande inte vet speciellt mycket om de långsiktiga följderna av dessa medel. Det är inte omöjligt att de kan visa sig ha lika skadlig inverkan på hjärnan som ett begränsat kirurgiskt ingrepp." (s. 86).
Depressionen har ett budskap till dig: ändra dig!

Lobotomi, prefrontal leukotomi
Lobotomi är i dag närmast ett skällsord. Förbjudet. Trots det har metoden på senaste tid igen figurerat i forskningen. Lobotomi var ett brutalt ingrepp i hjärnans främre del som gav mycket stora skador.

Leukotomi, också förbjudet, är då ett snitt läggs in tvärs över den vita substansen djupt in i framloben, så att nervtrådarna i båda framhjärnorna skärs av. Det omöjliggör ett normalt känsloregister och ger stört socialt beteende. Minspelet blir uttryckslöst, språket och artikulationen blir torftigt, moderskänslorna förtvinar och den sexuella lusten försvinner. De lider inte, men livsglädjen är också helt borta.

I dag förekommer det en tredje variant som används ex. vid svår epilepsi. Tinningloberna behandlas och då får man inte lika svåra skador. I sällsynta fall kan hjärnhalvorna separeras.

Autism, Aspbergers och bokstavsbarn
Vad har dessa gemensamt? Ett stört beteende och en störd uppfattningsförmåga. Autism och Aspbergers kan i mycket sägas vara varandras spegelbilder. Där autisten är inåtvänd, förlorad i sin egen värld, är aspbergern nästan aggressiv, enkelspårig i någon mån, men kan vara oerhört intelligent. Aspbergern riktar sin koncentration mycket kraftigt.

Bokstavsbarnen delar många av aspbergerns symptom, men de är i allmänhet inte intelligenta. Bokstavsbarn har däremot mycket svårt att behålla sin koncentration en längre tid.
Det som alla tre delar är då uppmärksamhet, uppfattningsförmåga och koncentrationsförmåga. Koncentrationen är en typiskt riktad verksamhet, som ofta hämmar de båda första. Är man riktigt koncentrerad varken ser man eller hör. Uppmärksamhet och uppfattningsförmåga hänger samman med medvetandegraden.

Medvetandet
Vad är medvetande? Det är en fråga som sysselsätter allt fler, och där man inte har något definitivt svar. Otroligt många teorier finns det däremot.

Om vi nu spinner vidare på vårt resonemang, går vi tillbaka till Damasio och en annan av hans böcker, Känslan av att leva. Medvetandet väcks vid hjärnstammens kärnor, och slocknar alldeles speciellt från trigeminusgangliets ingång till hjärnstammen, från övre delen av pons uppåt till thalamus (s. 287). Medvetandet kräver en input till hjärnan, det kan inte uppstå av sig självt. Just detta har varit en av de stora frågorna. Varför det är så kan vi i dag bara spekulera över. Men trigeminus är en stor nerv och den sista som går in i hjärnstammen. Skador under den tillåter ändå en relativt stor input från ansiktet. Skador över den tar bort all input.

Matti Bergström är en annan av mina favoriter. Han förespråkar just vikten av kroppens input, liksom Damasio. Det är samspelet mellan kroppen och hjärnan som är viktig för medvetandet. Balansen mellan kropp och hjärna förändras under hela livet, och är ingalunda något givet. Medvetandet förändras, och det konstiga är att det är kroppen som är viktigare för denna förändring, hjärnan spelar bara andra fiolen. Om du alltför kraftigt använder hjärnan kan du däremot blockera ditt medvetande. Därför är alla intelligenta ideér alltid litet farliga. De kan betona en aspekt av verkligheten alltför kraftigt och glömma bort andra viktiga realiteter helt.
Damasio betonar att medvetandet är vår upplevelse av tanken eller kunskapen. Att vara medveten är mera än att vara vaken och uppmärksam. Upplevelsen är kopplad till kroppen. Kroppen är vår huvudsakliga scen för känslorna, och upplevelserna är bara en spegling av kroppens tillstånd. Den emotionella responsen riktas dock både mot hjärnan och mot kroppen. och vi kan dessutom ha en virtuell kropp, en "som-om-kropp" i stället för "som den är-kropp" (s 327). Denna virtuella kropp är ytterst praktisk att ha. Då behöver vi inte göra, bara tänka att vi gör, och erfara resultatet, dock ej lika kraftigt som i verkligheten. Hur många har inte varit tvungna att göra vissa rörelser, eller gå tillbaka och göra om något, bara för att komma på vad man glömt.

En logisk följd av detta är, att vid ex. ryggmärgsskador så blir upplevelsestörningen större ju högre upp skadan sitter. Men ryggmärgen har trots allt inte så stor betydelse. Bl.a. vagusnerven är viktig, samt blodet och hjärnvätskan. Kranialnerverna från ansiktet likaså, varav en del är autonoma. Alla dessa går utanför ryggmärgen. Hjärnstamskärnorna är som sagt också mycket viktiga. Härav följer att viktigast för medvetandet är det autonoma nervsystemet och blodet. Förvånad? Ryggmärgen behövs mera för att iscensätta våra upplevelser, den motoriska responsen. Känslorna uttrycks som förändring i muskulatur, i hals och ansikte, samt autonoma förändringar (s. 329).

Frågan om hur medvetenheten uppstår kan inte förklaras enbart med en mekanism i hjärnstammen som väcker och stimulerar storhjärnsbarken, inte ens då den vakna hjärnbarken uppvisar koherens i EEG, lokalt och globalt (s. 286). Dessa koherenta mönster tar bara fram objektet ur hjärnans alla kartor (perception).

Frågan om varför bara en viss del av det retikulära nätverket ger medvetandeförlust har fångat Damasios intresse. Varför påverkas inte medvetandet av övriga skador i nämnvärd grad? Och varför uppvisar vissa koma-patienter ett helt normalt EEG? Patienter vid medvetande kan också visa ett oonormalt EEG. Damasio säger att vi måste vara försiktiga med hur vi tolkar EEG-mönster i förhållandet till medvetenheten (s. 275).

Vem har sagt att mänskan är skapelsens krona? Har stenar också ett medvetande? Är intelligens en bra egenskap? Om nu medvetandet inte uppstår i hjärnan, hur kan det då uppstå i kroppen? Eller varifrån kommer medvetandet? Det skall jag fundera över i en senare skrivelse.

Hjärnan bara ett organ bland andra
Hjärnan har fått en alldeles för viktig roll i medicinen. Tittar man på den traditionella kinesiska medicinen är hjärnan bara ett organ bland alla andra, varken mera eller mindre viktig. Vilken är då hjärnans uppgift?

Den ryska forskaren A. S. Presman har utfört ett superbt arbete redan 1970 angående elektromagnetisk strålning och dess effekter på levande varelser. Han visar klart att det centrala nervsystemets roll är att bromsa och hämma informationsflödet. Det perifera nervsystemet överför, men också där har man funnit en inbyggd hämning, så att bara ung. 10 % av alla signaler överbryggar synapsen. Detta i inputen.

Tvärtemot den allmänna bilden av nervsystemet är dess funktion att bromsa och sålla informationen. Inte att överföra. I outputen byggs spänningar upp i kroppen, som kroppsminnen. Dessa spänningar (drar i nervsystemet) har till uppgift att öka vår medvetenhet om den drabbade kroppsdelen, så att den kan botas.

Vilken är då medvetandets roll?
Centra för de livsviktiga livsprocesserna (homeostasen) och med hjärnkartor (representationer i PAG) av organismen (upplevelsen av ett jag) ligger mycket nära och är delvis sammankopplade med centra för sömn och vakenhet, känslor och uppmärksamhet samt medvetandet. Den intima kopplingen rör de tillstånd som är viktiga för medvetenheten. Vissa delar av thalamus är likaså viktiga. Homeostasen behöver känslor och inbegriper perioder av vakenhet (mat och värme behövs) och perioder av sömn (fyller på lagren med nerv-kemikalier?), uppmärksamhet (för ett fungerande samspel med omgivningen) och medvetenhet (för att bibehålla en hög planeringsnivå gällande responser på miljö mm.). Medvetenheten behövs för långsiktig planering. Och planerar gör vi i framloben i en stor sensorisk-motorisk struktur (cingulum), som får input från hjärnstammen. Cingulum är kanske också viktig för upplevelsen av att veta (qualia) den speciella upplevelse som kännetecknar medvetenheten (s. 300). Cingulum är likaså viktig för sexualiteten.

Olika känslor har också olika stor inverkan på hjärnstammens aktivering. Maximal inverkan hade ilska och ledsenhet, medan glädje just inte gav någon aktivering (Känslan av att leva, s. 294). Den repertoar av kroppsliga förändringar som definierar många känslor kontrolleras av PAG (protojaget). Ett överraskande resultat från Damasios forskargrupp var att de kunde visa att Alzheimers-patienter överlag hade skador på PAG och de får också följdriktigt försämrad medvetandegrad vartefter sjukdomen fortskrider.

Introspektion a la Brandon
Detta stämmer väl med Brandons påståenden. Vi tänker alldeles för mycket, säger hon. Vi kontrollerar och håller fast vid, vi frågar oss varför? Vi tänker framåt och gör upp önskedrömmar. Vi tänker bakåt och håller fast vid vår besvikelse. Det enda som vi inte tänker på är nuet. För då behöver vi inte tänka, bara uppleva. Och att inte tänka, det kräver mod.
Som barn har vi ofta hört, "Försök ditt bästa". Vi kämpar och strävar, slåss och önskar. De flesta har betingats till att tro att det är ädelt att kämpa, att det gör oss goda, och vi känner oss skyldiga om vi kopplar av en liten stund. Ändå är det i avkopplingen som det äkta geniet och kreativiteten ligger (Freedom is, s. 13). På samma sätt har vi idealiserat lidandet.

Då vi spänner av kroppen helas den.

Det är i avkopplingen som kärleken, friden och kreativiteten finns. Där finns nåden och friheten. Och det som Resan-terapeuterna gör är att med alla knep få oss att slappna av. Att ge upp kampen - come what may.

Litteratur:
B.Bays, 2002: Resan. Richters.
B. Bays, 2006: Freedom is. Liberating your boundless potential. Hodder & Stoughton Ltd, Edinburgh.
M. Bergström: Hjärnans resurser. Seminarium förlag AB, Jönköping 1990.
A. Damasio, 2002: Känslan av att leva. Natur och kultur, Stockholm.
A. Damasio, 2003: Descartes misstag. Natur och kultur, Stockholm.
A.S. Presman 1970: Electromagnetic fields and life. Plenium Press N.Y.

Reflexologi

Jag är reflexolog. Vad är det, kanske ni frågar? Det brukar oftast kallas zonterapi, men reflexologi är litet mera. Där tas hela nervsystemet med, samt alla endokrina körtlar, akupunkturen och dess zoner, bindväven, skelettet och psyket. Reflexologi är därför en holistisk grej. En terapi som omfattar hela mänskan från födelsen till döden.

Reflexer har ni kanske läst om i skolan. Ni vet den där bilden av att ni bränner er på fingret, och snabbt drar fingret åt er, samtidigt som ni säger -aj! Det är en enkel reflexbåge.

De flesta reflexer är inte enkla, utan sammansatta av många olika delar. Reflexer förs både framåt (feed forward) och bakåt (feed-back) i vårt perifera nervsystem. Annars skulle vi inte kunna fungera. Då vi springer måste reflexer föras framåt mot foten, så att foten "vet" vad den skall göra och hur den skall beté sig. Annars kanske ankeln ger efter och foten viker sig under oss, så att vi ramlar. Eller knät kan få för sig att det inte skall böja sig så som vi tänkt oss, utan det skall i stället förbli rakt. Inte heller då går det så bra för vår rörelse. Foten och knät är de första rörelselederna och behöver framåtförda reflexer. Huvudet igen är ofta sista leden och behöver bakåtförda reflexer.

Det autonoma nervsystemet.
Reflexer är intimt ihopkopplade med vårt känsloliv. Alla vet att vi reagerar kraftigt då vi tvingas ljuga. Man ser det på ögonens pupiller, de utvidgar sig en kort stund. Det känslostyrda nervsystemet består av två delar, en del som stimulerar (ung. feed-forward) och en del som lugnar ner (ung. feed-back). För att vi skall kunna överleva måste alltid den stimulerande delen, sympaticus, vara starkare, annars kanske vi tar det med ro när vi måste springa för livet. Rädsla och stress är de saker som oftast får oss att springa eller slåss. God mat får oss att dåsa till.

Man kan avläsa det känslostyrda nervsystemets status i kroppsspråket. Med litet träning kan vi nästan läsa tankarna bara med att se på beteendet. Speciellt är det skillnaden mellan öppet och slutet beteende som är intressant. Om vi är öppna för nya intryck, eller om vi sluter oss i försvar.

Ansiktet är kanske den kroppsdel som talar om det mesta av känslorna för oss. De stora känslorna styrs genetiskt, och är likadana för alla mänskor, samt för andra primater i stora drag. Vi förstår också ganska bra vad hundar och katter menar, men de finare nyanserna ser vi inte hos dem. Också mänskor försöker dölja de finare nyanserna bakom en mask. Vi spelar roller, vi "spacklar" oss, eller vi gör skönhetsoperationer mm. Det är ju inte så roligt om alla obehindrat kan avläsa vårt känsloliv.

Då vi uppfostrar våra barn gör vi så gott vi kan så att de skall dölja sitt inre, ofta via en uppmaning som skall styra kroppsspråket. "Sitt still", "spring inte", "tala tydligt", "ät som folk" samt annat i den stilen. Vi försöker få dem att behärska sitt beteende. Det är samma sak som att ge dem hämningar. Om detta har Alice Miller skrivit många böcker.

Varför vill vi ge våra barn hämningar? Det hör till det sociala spelet. Ett hämningslöst beteende har inte hög status. Ett hämningslöst beteende är ett tecken på svaghet, åtminstone i vuxen ålder. Barn har tillåtelse att vara "fladdriga", men inte vuxna. Vuxna skall ha hög grad av konsensus, fattning, de skall vara samlade i alla tänkbara situationer, så att de kan fatta beslut snabbt om det krävs. För att barn skall bli goda vuxna så behöver de uppfostran. Men ofta kanske vi börjar hämma dem för fort. Barn behöver få vara barn.

Samlade vuxna har ofta en hög emotionell intelligens. Det betyder att de kan säga nej. De kan vänta. De behöver inte få sin belöning genast, utan kanske efter något år. De är flexibla. Barn är inte det. Hur mogna barnen är ses ofta i deras förmåga att vänta.

Då man tittat på apors ungar och jämfört med barn, såg man att apungarna var mycket bättre på att vänta. Apungar har en högre emotionell intelligens än våra barn. Också andra djur värdesätter emotionell färdighet, ex.lejon och vargar dödar lätt "uppstudsiga" ungar som inte kan lyda. Det pekar på att just den emotionella färdigheten har ett stort överlevnadsvärde. De som kan den emotionella biten klarar sig. Det här har man blivit klar över också i mänskans samhälle.

Triggerpunkter.
Reflexer är starkt ihopkopplade också med triggerpunkter. Det är punkter som kan uppstå litet var som helst av belastning, infektioner, gifter, känslor eller vitaminbrister. Sköldkörteln fungerar ofta som "våg" i sammanhanget, så att både en över- och en underfunktion ger symptom, och ofta tillsammans med någon av ovanstående faktorer. Det känslostyrda nervsystemet är också alltid inkopplat.

Smärta och värk är ofta ett resultat av triggerpunkter. Smärtan kan dämpas av det perifera nervsystemet, men den kan också förstärkas. Triggerpunkter och långvarig smärta hör ihop, och då "lär sig" nervsystemet att förstärka smärtan. Till sist gör det ont överallt också av en impuls som normalt inte skall göra ont. Vi kan också få svårt att hålla samma ställning långa tider. Då kanske vi är sjukare i ryggen då vi vaknar på morgonen än då vi gick och lade oss på kvälen. Det är då vi behöver terapi som inaktiverar våra triggerpunkter. De behöver "tystas ner".

Akupunkturpunkter.
En annan typ av punkter är akupunkterna. De är en struktur i vävnaden som ser ut som en liten virvel med en spets, som kan peka antingen uppåt eller nedåt. Akupunkten kan ses i mikroskåp, medan triggerpunkten bara syns som en vävnadsnekros efter en tid. Den unga triggerpunkten kan man inte se i mikroskåp.
Ofta finns dock triggerpunkten i samma områden som akupunkten. Men akupunkten har en mycket mera allmänt omfattande funktion än triggerpunkten, genom att akupunkten styr också över hormonerna, reflexerna och den allmänna kommunikationen i kroppen. All information som skickas i kroppen har någon kontakt med akupunkterna. Därför får vi en så mycket bättre och vidare respons av att behandla akupunkterna, än av att enbart behandla triggerpunkterna. Men är det triggerpunkterna som är vårt problem så skall naturligtvis de behandlas i första hand.

Meridianerna.
Akupunkterna förbinds med varandra via ett komplicerat nätverk av lös bindväv. Nätverket kallas för meridianer, och de är alla kopplade till varsitt organ. På så sätt har varje meridian sin alldeles egna information som cirkuleras i kroppen på ett visst sätt, enligt ebb och flodmodellen, och så att informationen gått genom hela kroppen på ett dygn. Olika meridianer har olika tider för sin flodfunktion, och olika organ har olika tider för sin maximala funktion. Man brukar tala om organklockan i sammanhanget. Genom att härleda störningar till en viss tid på dygnet kan man ofta få en fingervisning om var problemet ligger.

Genom att meridianerna bara består av lös bindväv ses de inte i mikroskåp. Ändå har man upptäckt meridianerna oberoende av varandra många gånger. Meridianerna ses i funktionen och i informationen. Organreflexer och bindvävsreflexer är några av namnen som de fått. Olika zoner kan också härledas delvis till meridianerna.

Traditionell kinesisk medicin.
Akupunkturen är kanske mest känd från Kina, men den finns i hela Asien i olika varianter. Också chakrasystemet bygger delvis på akupunkturen, eller det är kanske riktigare att säga, akupunkturen bygger på chakrasystemet. Också indianernas medicinska kunnande byggde en gång på samma system, men förstås med andra namn.

I dag utvecklas akupunkturen enormt. Man har kanske en felaktig inställning, då den som "vetenskap" är många tusen år gammal; man tror då automatiskt att den också i dag är ett fossil. Så är inte alls fallet.

För flera tusen år sedan fanns ingen vetenskap. Därför är akupunkturen uppgjord på basis av urgammal filosofi och delvis på samma grund som religionen, ex. taoismen. Också vår västerländska medicin bygger på filosofi, ex. från grekiska Hippocrates, Platon, Aristoteles och Pytagoras. Filosofi var intill våra dagar den högsta kunskap man kunde nå. Alkemin levde i välmåga ända till slutet av 1800-talet.

I dag lär vi oss inte filosofi längre i våra skolor. Och därför känns den här läran så främmande för oss. Det börjar kännas mycket bättre då vi förstår att filosofi aldrig har varit menat att förstå bokstavstroget, endast som symboler. Och som sådana fungerar den alldeles utmärkt också i dag. Det förvånar mig hela tiden att toppforskningen gång på gång får fram resultat som bekräftar den urgamla filosofin. Hur kan det vara möjligt att de då, för flera tusen år sedan, besatt en sådan kunskap som vi inte ännu i dag har kommit fram till i vår vetenskap. Det är otroligt och inger vördnad.