Kärlek helar dig

Vi längtar alla efter kärlek. Utom kanske den som blivit bränd. Eller den som inte har tid. Eller den som.... Men de flesta längtar efter kärlek. Varför? Och vad händer då kärleken dör?

Vad är kärlek
Kärlek är något fint. Något stort, som tar hela oss i besittning. Inga halvmesyrer här inte.

Kärlek kräver en öppenhet och en beredskap att bli sårad, om och om igen. Inget kan vi hålla tillbaka, för gör vi det har vi inte heller kärleken. Den undflyr oss, just och just inom räckhåll. Det är då vi offrar hela vårt jag som vi får vingar. Vi kan inte säga "Så här mycket älskar jag, inte en bit mera". Den del som du håller tillbaka lever ett eget liv och håller dig tillbaka, du separeras från föreningen.

Du måste dyka i helt och fullt. Med risk för att få brustet hjärta. Med risk för att alla känslodammar brister. Då kan du uppleva välsignelsen med kärleken.

Kärleken kräver också att du tar fram dina mörka sidor och sådant som du inte är så stolt över. Också ditt skrämda jag, ditt otrygga jag, ditt avundsjuka jag, ditt ovärdiga jag, ditt avundsjuka jag, ditt ilskna jag... Ofta har vi inte ens erkänt dessa för oss själva, än mindre för någon annan. I gengäld får du förlåtelse och tacksamhet. Det märkliga är att ju mera perfekta vi är, desto svårare har vi att älska. Det är som om kärleken skulle kräva svagheter. Det är mänsklighet.

Också själva smärtan av kärleken, brustet hjärta, kan upplevas som kärlek. Om vi ger oss helt i dess våld kan vi komma ut på andra sidan som själva kärleken. Vi är kärleken. Kärleken finns överallt och alltid. Du badar i kärlek.

Ofta är det så, att det är då vi exponerar oss, då det krisar, då vi är som allra svagast, då kommer kärleken. Då ljuset faller på delar av dig som du gömt undan, inte velat se, då genomströmmas du av kärlek. Välkomna också dina mörka sidor, och du skall befrias. Du måste älska dig själv först. Eller åtminstone förlåta dig själv för att du inte är perfekt. Kärleken välkomnar allt. Den helar allt. Kärleken genomströmmar hela skapelsen, hela livsväven, hela universum. Kärleken är Gud.

Ofta tänker vi att kärleken kommer från en viss person. Utan den personen - ingen kärlek. Vi projicerar och personaliserar, kontraherar och gör ansvarig för. Vi skapar behov av den andre. Utan att inse att det är vi själva som har ansvaret, det är vi som skapar kärleken. Eller kärleken kanaliseras genom våra val.

Kärlek vid första ögonkastet

Då jag träffade min man en gång i världen var det kärlek vid första ögonkastet. Eller egentligen innan vi alls träffats överhuvud taget. Hela dagen innan gick jag omkring med en förväntan och den där sugande känslan i maggropen man har då man gungar högt. En föraning. På finska heter det salamarakkaus. Ett blixtnedslag.

Ett blixtnedslag kan också komma efter en lång bekantskap. Plötsligt så ser och förstår man bara. Oåterkalleligt. Det är som om en slöja dragits ifrån. Hjärnspökena viker undan.

Då jag fattar beslut är det litet likadant. Jag brukar gå och "ruva" på beslutet, dividera fram och tillbaka, och så plötsligt är det där. Solklart. Men kanske inte så enkelt att genomföra alla gånger. Men att fatta det kan ibland gå fort.

Vad är det egentligen som händer?

Den vanligaste orsaken bakom en förälskelse är en personlig kris som depression eller utmattning. Förälskelsen ger kraft att ta sig igenom krisen. Den ger högre självkänsla. Behov att bli självständig är en annan orsak. Kommunikationsbrister i det egna äktenskapet kan också driva fram en förälskelse. Eller en krävande och dominerande partner. Kvinnor drabbas oftare av blixtförälskelse, speciellt i medelåldern. Män har svårare att hantera den. Förälskelsen är absolut, den är som en sjukdom.

Förälskelsen handlar mycket om de egna omedvetna behoven och den omedvetna längtan man har som grundar sig i drömmar och ideal. När man är förälskad uppfattar man inte allt hos den andre, man ser ofta bara de goda sidorna. Det är också vanligt att man tillskriver den andre goda egenskaper som personen kanske inte har

Om man har en viss insikt om vem man är och vad man vill, då kan man också begära mer av livet. Man nöjer sig inte med en halvljummen och halvspännande relation, som man kan göra då man ”använder” en partner för att få bekräftelse.
Ett annat slags dolt motiv är när man inte vågar bejaka känslor som faktiskt finns, innerst inne. Det gäller att ha tillräckligt med självkänsla, för att våga begära vad man vill ha. Antingen saknar man förmågan eller modet att se den andra människan bortom konvenans och förutfattade meningar. Den andre har ”fel” titel, ”fel” bakgrund, eller någon annan inbillad brist.
Eller så är man van vid att begära lite, och nöjer sig med någon som är ”mindre” än den man egentligen vill ha.

Om man är alltför osäker och oflexibel i sin personlighet, kommer man inte att klara av en nära kärleksrelation. I stället för att enbart driva sin egen linje, måste förmågan att nyfiket intressera sig för den andre finnas. Först då kan de älskande mötas och utvecklas tillsammans.
Jag liknar kärleksrelationen vid en gemensam resa. I en bra relation speglar man sig i varandra, tar intryck av varandra. Jämkar och samtalar. En oavbruten dialog förs. Det är personen man tycker om, inte pengarna, statusen eller utseendet.

"Om du bara vore annorlunda, skulle jag bli lycklig!"
Känns tankarna igen? Du har förklaringen till varför relationen inte fungerar. Med nästa partner uppstår väldigt ofta liknande problem. Vad är det då som händer när ett etablerat par hamnar i en allvarlig kris? Litet förenklat kan man säga att rörligheten i hur parterna relaterar till varandra har upphört. Sedan har "låsningen blivit viktigare än lösningen" som en parterapeut uttrycker det. Och då behövs krisen - tills de kommit ur sitt gemensamma skruvstäd. Det är sällan som äktenskapet måste lösas upp, utan grundbulten, de problem som ligger bakom vad parterna tror de bråkar om.

Det vanligaste stridsämnet? Fördelningen av hushållsarbetet. Många gånger grälar paren också om gamla episoder i stället för vad som pågår just nu: kampen om närhet och avstånd, om jag kontra vi, om kontroll och anpassning. När de fastnar är de ofta omedvetna om sina egna, stereotypa, roller i spelet. Man åstadkommer problemen tillsammans. Mycket handlar om ens egen problematik. Man måste ta ansvar för vad man själv håller på med annars kväver man varandra, Och man kan inte begära av den andre att vara mamma eller pappa och få samma villkorslösa kärlek Det tåget har gått! Då knäcker man dessutom man-kvinnadynamiken. Vi driver oss själva in i dessa spel av reparationsskäl, när mönstren upprepas kanske vi kan reparera de sårbarheter vi fått med oss från barndomen.

Och barndomen - den bär vi med oss genom hela relationen, inte bara i förälskelsefasens totala sammansmältning: du får min tid, min kropp, min själ Det är en gemensam lyckotid som parterapeuterna alltid ber parterna berätta om - för att de ska att hitta energi till att vända krisen. Men det är också i förälskelsen förväntningarna kan bli för höga. Som om man äntligen ska få tillgång till det man inte fick under uppväxten.

De flesta människor tror att kärlek är något som har uteslutande med objektet och inte med förmågan att göra. De tror i själva verket att det rentav bevisar intensiteten av deras kärlek att de inte älskar någon annan än den älskade.

Därför att man inte inser att kärleken är en aktivitet, en psykisk kraft, tror man att allt som behövs är att finna det rätta föremålet. Det är en attityd som kan liknas vid attityden hos en man som önskar' måla, men istället för att lära sig konsten påstår, att han först måste vänta på det rätta motivet, och att han skall måla riktigt vackert när han har funnit det.

(Erich Fromm i "Kärlekens konst")

Kärleken dör
Ofta gör vi misstaget att bygga ett imaginärt sandslott av kärleken. Vi investerar all vår energi, alla våra varma tankar, all vår livskraft i detta fantasifoster. Vi gör kärleken till ett behov, ett krav, en handelsvara. Och det skapar så mycket elände för oss. Sandslott kommer av naturen att spolas bort. Illusioner skapas av dig själv. Du lurar dig själv att tro på dem. Du blir kär i kärleken.

Om vi jämför med en annan fin känsla, glädjen, ser vi det klart. Ingen tror på fullaste allvar att glädjen hänger ihop med en viss person. Vi vet ju alla att glädjen börjar inne i oss själva, nedifrån magbotten. Den stiger upp i oss och kan inte hejdas. Sandslottet, illusionerna, är en följd av, inte en orsak till att vi älskar. Ingen utifrån kan skapa din kärlek. För kärleken är.

Vi vill fånga denna känsla, hålla fast den, vi ser omkring oss för att se vem som skapade den, och den person vi lägger ögonen på tillskrivs dessa känslor. Det är en form av prägling. Är vi nära dem, kanske samma känsla igen stiger upp ur vår kropp. Vi börjar längta efter den personen. Och får vi ingen "träff" på känslan genast blir vi besvikna. Törsten släcktes ej. Våra förväntningar fick sig en törn. Vi skruvar upp dem, längtar ännu mera, tills vi inte längre är närvarande i nuet. Vi blir beroende som av knark.

Vårt behov kommer sedan att stöta bort den andra personen. För hur skulle någon kunna fylla upp tomrummet inne i oss? Att axla ansvaret för att vara den som står för vår kärlek? Vi desillusioneras. Vi blir objekt som bara skall fylla den andre.

Svartsjuka är en annan känsla som inget har med kärlek att göra. Bara med behov och dålig självkänsla. Kärleken är en liten fågel som kommer för att glädja dig genom att sitta i din hand. Du kan inte stänga handen, då flyger den bort. Kommer den inte tillbaka var den aldrig din. Är handen öppen kommer den, alltid.

Om man är gift med en ängel, vad blir man då? En djävul, Om parterna bara korresponderar med var sin halva kommer ingen i paret att känna sig hel. Och det finns många sätt att fastna i sin respektive halva: En skäller, en tystnar. En anklagar, en kommer i försvar. En dominerar, en blir passiv. Mot den som är deprimerad skriker man och blir frustrerad. Det är ett rollspel.

Det kan också uppstå när man söker sig till något bekant hos partnern: En kvinna som haft en dominerande far känner sig trygg med en dominerande man. En man som haft en kritiserande mamma känner igen sig med en kritiserande hustru.
Det vi dras till i förälskelsen är det vi sedan irriterar oss på, för ganska snart stöter man på sitt problem från uppväxten: Att man inte kunde hävda sig mot dominansen eller kritiken. Och så skyller man på partnern.

Också följande exempel: Man låter den bli arg som har mest tillgång till sin vrede. Eller låter den bli ledsen som har lättast för sorg. På så sätt lyckas man spela ut sin egen - otillgängliga - ilska respektive sorg.
Det kan vara helande i början, men inte i längden. Man lär sig inte av varandra och växer inte tillsammans. Ingen får fatt i sin egen dolda sida.

Att man går med på saker fast man inte vill. Förmår man inte uttrycka sig rakt till varandra kan reaktionen bli passiv aggressivitet med nej till närhet och i värsta fall otrohet som ett verktyg för att komma ur ett destruktivt grepp. Det skapar ofta en mycket svår kris i relationen. Tänk om två parter kunde dela med sig om sina tvivel på vägen, vilken relation de skulle få! Men han vet också att rädslan ibland kan stå i vägen - så att den ena inte vågar höra om den andres tvekan. Då är det väl inte konstigt om man inte får ur sig sitt missnöje? - Men då bör man också titta på hur bägge gemensamt åstadkommit ett klimat där det är svårt att vända på de negativa stenarna.

Sluta låtsas att du inte vet vem du är. Ingen annan kan göra dig fullständig. Ingen annan kan ge dig din kärlek. Kärlek kan varken ges eller tas emot. Kärlek kan bara upplevas. Du kan dansa i glädje med någon genom livet, men ingen kan ge dig den. Dina behov har inget med den andre att göra. Dina behov är dina.

Kan man sluta se att det bara är den andres fel går det ofta snabbt att vända en kris.

Litteratur:
B. Bays, 2006: Freedom is. Liberating your boundless potential. Hodder & Stoughton Ltd, Edinburgh.

Agneta Lagercrantz, http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sexrelationer/artikel_434207.svd Låst läge går att lösa. SvD 28 juni 2005.

Helen Fisher, 1994: Anatomy of Love: A Natural History of Mating, Marriage, and Why We Stray. Random House.

Kärleken, den mest fruktade

"Vi är rädda för allt möjligt, men mest av allt är vi rädda för kärleken," säger Rosen, Boehle och Bays i sina böcker. Kärleken är fruktansvärd för att den kräver allt av oss. Den kompromissar inte, den tål inga hemligheter, den är kapitulation utan kontrollmöjligheter. Kärlek är att ge sitt hjärta i pant till en annan mänska, utan garantier att det slutar lyckligt. Kärlek kräver stor tillit. Få är beredda att till hundra procent gå med på detta. En kärlek som inte är villkorslös har stora chanser att ge oss sårade hjärtan. Det är därför vi är rädda. Ingen vill frivilligt ådra sig brustet hjärta. Rädsla ger stress. Kärlek är helande.

Rädslor ger stress. Ofta tänker man sig att stressen kommer utifrån, men den kan lika gärna komma inifrån dig själv. Din kropp har ingen skillnad på varifrån den kommer. Mängden stress är heller inte så viktigt, utan hur du tar den. Stresshantering kan se olika ut. Alla har sin egen variant. Med ett modernt ord kallas det coping. Det är hur man handhar den totala stressbördan som ligger på ens axlar. Det finns bra sätt och så dåliga sätt. Aktiva och passiva, som i bokföringen. Stress ger kroppsliga och psykiska besvär. Utmattning och stress kan leda till ökad spänning och smärta i kroppens skelett och muskler. Hjärnans förmåga att filtrera impulser från kroppens muskler och skelett minskar när man är utmattad. Därför kan smärtsignalerna bli fler och upplevas tydligare vid ett utmattningstillstånd. Hjärnstress gör att den vänstra hjärnhalvan används mycket mera och då lider helhetsbilden. Proportionerna försvinner och vi ser på världen genom ett nyckelhål. Försök själv göra det, och du ser bara detaljer. Skönheten i omgivningen försvinner helt.

ABC om stress Stress kräver energi. Resultatet är anpassning. Där har vi stressens nyckelfunktion. Då vi talar om coping är det kanske lättast att tänka den som en social hierarki. De som har god stresshantering befinner sig oftast högt upp i hierarkin. De har god ekonomi, god status både i form av makt över andra mänskor och i form av materia runt sig. Också familjen kan vara uppbyggd för att vara en statussymbol. Den här gruppen gör något åt problemet. Den sociala omgivningen är viktigast då vi utvecklar en sjukdom, inte vårt medicinska kunnande. Någon har träffande sagt, att vår bästa läkare är en biolog, som kämpar hårt för bättre miljö. Eller en politiker. Något att tänka på. De som har dålig stresshantering finns lägst nere i hierarkin. Det är våra barn. Kvinnorna likaså, speciellt ensamstående kvinnor (och vissa män) och kvinnor med lågstatusjobb. De har små kontrollmöjligheter och siktar in sig på att dämpa olustkänslorna, ex. med humor. Inte underligt att det är dessa som får reuma och värk. Vilken mänskotyp vi är bestämmer också hur vi reagerar på stress. Det finns en metod som heter Enneagram som kan användas för att ta reda på typ; där finns 9 olika. Vår typ är oftast ett inlärt beteende, dvs. det är våra upplevelser som är avgörande. Upplevelser är som vi lärt oss att medvetandegöra via känslor. Graden av medvetandegörande kan variera mycket. Speciellt rädslor ger spänningar i kroppen. Du behöver bara tänka på din reaktion om du skulle möta en björn för att inse det. Det känslostyrda, autonoma nervsystemet bestämmer kanske mest vad som händer i din kropp. HPA- och SAM-axlarna är nyckelbegrepp, som jag inte skall gå in på mera här. Då vi talar om stress brukar vi oftast använda tre typer, A, B och C. Också Jungs fyra typer brukar ofta användas. A-typen. Det är de nervösa mänskorna. De som inte kan sitta stilla. De som vill vara "nyttiga" och till lags. De som blir aggressiva ibland. Man kom på dessa vid en läkarmottagning. Man såg att det var bara den främre kanten av stolarna som nöttes. Kliniken hade också ovanligt många som led av hjärt- och kärlbesvär. Cancersjuka och de med fibromyalgi hör också ofta hit. De är "världens snällaste mänskor". B-typen. Den som tar allt lugnt. C-typen. De är de som hellre flyr än fäktar. Inlärd hjälplöshet. Lidande är ett sätt att bekräfta kroppsligen vad vi mentalt redan erfarit (underkastelse). Den sociala, yttre världen "kryper in under skinnet". Ofta är de fysiska symptomen inte livshotande, utan resultatet är just lidande. Smärta är en psykisk sak som känns fysiskt. Alla känslor går ut i kroppen. Jag tycker att den "vanliga" ilskan är lite bortglömd. Forskningen handlar nästan bara om den problematiska och sjukliga vreden. Men ilskan är viktig för oss. Den slår larm om att något är fel, så att vi inte står likgiltiga i en situation som vi behöver förändra, den markerar för andra var våra gränser går. Katharsisteorierna om ilska verkar dock inte stämma i verkligheten. Ju mer man lever ut sin ilska och sina aggressioner, desto mer tycks de växa i stället, ju mer man ältar oförrätter, desto argare blir man. "Aggressionshämmad" har varit ett vanligt, negativt begrepp inom psykologin. I dag är de flesta forskare på området överens om att det stora problemet inte är för lite aggressivitet, utan för mycket.

Vad göra? Om man nu inte tillhör höjdarna, utan är en vanlig medelmåtta utan möjligheter att själv bestämma över sitt liv, hur skall man då kunna bemästra stressen? Vad gör alla mänskor? Jo, de skämtar och skrattar. Humorn är en underbar gåva vi fått. Om vi lyckas se det komiska i situationen känns den inte lika hemsk längre. I allmänhet är det upplevelsen av positiva känslor som är viktig som motpol till de negativa. Och förmågan att förlåta, speciellt sig själv. Man måste tillåta sig att vara bara en mänska med fel och brister. Det är vi alla. Känslan av ett sammanhang och en mening med livet är också viktig. Religionen kan fungera som en sådan. Eller känslan av en uppgift i livet. Djur och natur med dess skönhetsupplevelser är ett annat sätt att stressa av. Många välkomnas hem av en hund som vill ut och gå. Vandringar i naturen hör till finländarnas favoritsysselsättningar. För mig personligen har det här sättet varit viktigt, därav yrkesvalet. Jag kan inte låta bli att berätta en historia av de många mina föräldrar brukar berätta om mig. (Ibland blir det litet pinsamt.) Jag hade studerat biologi några år och var på besök hemma. Mina föräldrar hade minkfarm där jag brukade hjälpa till. Den här gången fann jag ett mössbo med helt försvarslösa, små mössungar. Jag hade inte hjärta att trampa ihjäl dem, utan lade dem i min vante och tog hem dem. Jag fick sedan bråttom tillbaka till Åbo och glömde tala om vad som fanns i min vante. Där låg vanten sedan bredvid spisen. Efter ungefär två veckor ringde min mor och berättade vad hon fann. En vante som kryllade av möss. Hon förstod genast vem som varit framme. Konstigt att de levde så länge, arma krakar. Hon var inte glad. I dag skrattar vi båda gott åt händelsen. Musik, meditation och dagdrömmeri kan också vara en utväg. Alfons Åberg hade en sådan fantasikompis, som tyvärr ofta gjorde de stygga sakerna. Ibland blir kompisen mera konkret, till en bipersonlighet. Att skriva, läsa och måla kan också vara avstressande, åtminstone i den grad att man får en större förståelse och kunskap. I allmänhet alla kreativa sätt. Kreativitet sitter i högra hjärnhalvan; positivt tänkande, eller dämpande av känsloflödet i vänstra hjärnhalvan. Det har man funnit vid meditationsstudier. Positiva känslor associeras mera med fysiologisk tystnad, och deras funktion är att "göra ogjord" den automatiska aktivering som negativa känslor åstadkommit (energisparande). Positiva känslor är en bra och snabb neutraliserare som vaktar homeostasen. Känslor ger också större anpassning jämfört med reflexer och halv-automatiska responser. Ger rationell problemlösning, flexibilitet (mera än vanor och attityder) och kontroll. Känslor och medvetande är därför anpassning. Om du jämför dessa faktorer med faktorerna som ger god hälsa ser du likheten. Stress är därför enligt min uppfattning i grunden en god sak. Men för mycket av det goda är också illa, som vi alla vet. Lagom är bäst.

Stress är inte detta Ordet stress har använts löst hit och dit. Det är kanske bäst att klart säga vad stress inte är: Stress är inte nervös spänning. Stress reaktioner finns även hos lägre djur och i växter utan nervsystem. En alarmreaktion kan fås också genom att skada en denerverad kroppsdel. också under djup bedövning och medvetslöshet. Även i cellkulturer utanför kroppen. Stress är inte en "första-hjälpen" utlösning av hormoner från binjurmärgen. I akut stress ses ofta en adrenalinutlösning, vilket påverkar hela kroppen. Dess roll i allmänna inflammatoriska sjukdomar som artritis, tuberculosis är liten, men dessa kan ändå ge stor stress. Adrenalin spelar inte heller någon roll i lokala stressreaktionen. Stress är inte det som orsakar en utlösning av hormoner frän binjurebarken (kortikoider). ACTH (hypofyshormon) kan utlösas utan att ge bevis på stress. Stress är inte ett icke-specifikt resultat av skada enbart. Normala och tom. trevliga aktiviteter - ett spel, tennis eller en passionerad kyss - kan ge ansenlig stress utan att ge stor skada. Stress är inte en avvikelse från homeostas. Alla biologiska funktioner - ljud, ljus, muskelkontraktion mm. - ger en markant avvikelse från homeostasen i de aktiva organen. Detta beror troligen på ett lokalt behov av ökad energi, men kan ge enbart en lokal stress som inte ens behöver ske samtidigt med den specifika aktiviteten. I dag talar vi mycket om allostasi. Stress är inte det som orsakar alarmreaktion; det gör stressorerna, inte själva stressen. Stress är inte identisk med alarmreaktion eller med G.A.S. ("general adaptation syndrome", kallas i dag stressfaser) som helhet. G.A.S. karakteriseras av vissa mätbara organförändringar som orsakas av stress. Stress i sig är inte en icke-specifik reaktion. Mönstret i stressreaktionen är mycket specifik: den påverkar vissa organ (Binjurarna, thymus, mag-tarm-systemet) på ett mycket specifikt sätt. Stress är inte en reaktion mot vissa saker utan kan produceras av vad som helst. Stress är inte nödvändigtvis oönskad. Det beror på hur du tar det. Stress från misslyckanden, förödmjukelse eller infektion är skadlig, men stress från eggande, kreativt och framgångsrikt arbete är nyttig. Liksom energikonsumption kan stressreaktionen ha både goda och dåliga sidor. Stress kan inte och borde inte undvikas. Alla är satta under stress i någon mån. Också medan du sover måste hjärtat fortsätta slå, lungorna andas och hjärnan arbeta i form av drömmar. Stress kan undvikas endast genom att dö. Påståendet "Han lider av stress" är meningslöst. Vad vi faktiskt menar är att han har för hög stress. Alltså, stress kan inte definieras. Stress är mycket reell.

Inre stress Varifrån kommer inre stress, och vad är det? Man tänker sällan på att det är vi själva som skruvar upp förväntningarna och ställer målen. Då är det också vårt eget fel många gånger om dessa inte stämmer med våra resurser. Det är så lätt att skylla på någon/något annat. Det är vi som godkänner att någon/något får påverka oss. Vi ger det vikt och betydelse. Din kropp har en yttre värld, en omgivning, och en inre värld, din fysiologi. Vi fokuserar ofta på vår yttre värld då det gäller stress, och det är förstås helt ok. De yttre faktorerna kan vi göra något åt. Vi kan dra ner på tempot. Ofta hjälper det inte. Jag har alltmer blivit övertygad om att det inte är vår yttre stress som gör oss sjuka, utan vår inre, vår fysiologi, och allt som styr den. Och en av våra viktigaste styrfaktorer i fysiologin är rädsla. Speciellt rädsla som vi upplever som barn, kanske för att då har vi ingen makt, inga kontrollmöjligheter, liksom i kärleken ovan. Det är absolut omöjligt för oss att ha god stresshantering. Om det dessutom sker innan språket utvecklats kan vi inte heller uttrycka vår rädsla. Vart hamnar den då? Naturligtvis i kroppen. Den hamnar i vår omedvetna kropp. Där kan den finnas hela livet, eller aktiveras av någon association, eller någon energitillförsel. Terapier som Rosenterapi hittar oftast sådana "undanstoppade" känslor. Vår kropp är klok, som tar hand om dem åt oss, tills vi är kapabla att omarbeta dem i medvetandet.

Sorg ger en inre förgiftning Alla gifter som lagras i din kropp. De farligaste är de fettlösliga som lagras i din fettväv. De samverkar med varandra och med andra faktorer, också med tillfälliga yttre faktorer som elektriska kraftfält, sur miljö, solsken och inre som hormonstatus, ålder mm. Att sorg faktiskt är stressande fick jag mycket handgripligt lära mig. Och att sorg kan göra oss gråhåriga över en natt, att sorg kan döda. En medelålders man sökte. Han hade alla tecken i kroppen på en förgiftning, men han påstod att det inte kunde stämma. Ländryggszonerna var ömma, men ingen värk. Men den känslomässiga ryggen sade till skarpt, och detsamma den känslomässiga avgiftningen. Så jag kopplade ihop det med gammal, obearbetad sorg. Frun hade dött flera år tidigare. Tänkte att det säkert var förklaringen. Så nästa dag fick jag läsa i tidningen att dottern dött plötsligt. Jag hade aldrig förr tänkt på det här sättet. Att starka känslor skulle nedsätta främst leverns arbetsförmåga. Antalet stresshormon ökar förstås kraftigt, och de skall också levern klara av att bryta ned, men det är också något annat. Själva leverns arbetsförmåga skadas. Levern bryter ner gifter i två faser. Den första fasen gör avfallet bara giftigare, då det spjälks. den andra fasen skall foga ihop avfallet på ett nytt sätt, så det kan föras ut ur kroppen. Här behövs svavel och glutamat. Men inhibieras fas II så får vi ju en sådan endogen förgiftning. Ökad bildning av fria radikaler i kroppen gör sitt till.

Man behöver sina sjukdomar Varför lyder inte folk föreskriva order för att bli bra? Varför gör de inte som vi säger? Varför gör de sådant som man säkert vet är skadligt? Vill man ha sina sjukdomar? Vill man inte bli bra? Det kan faktiskt vara så ibland. Om kostnaderna (psykiskt och fysiskt) med att bli frisk överstiger tillgångarna (de personliga resurserna och interaktionerna) kan det bättre alternativet vara att förbli sjuk. Det är i alla fall socialt accepterat. Och det skall helst också synas att man är sjuk. Accepteras inte nödropet genast, tvingas den sjuke att bli ännu sämre. Ifall han inte anser sig kunna bli frisk. Ett sådant samband har visats ex. för fibromyalgi. Det här sker förståss inte medvetet, utan det är de undermedvetna, obearbetade processerna som styr. Ibland kan också de yttre faktorerna faktiskt vara övermäktiga. Det får man lov att acceptera. Sjukdom är ett medel i kampen om status och makt.

Sjukdom och hälsa - en balansgång Det verkar som om hälsa är en balansgång mellan god anpassning = friskhet å ena sidan och dålig anpassning = sjukdom å andra sidan. Immunsystemet och ämnesomsättningen är också beroende av en god anpassningsförmåga. Allostasi är en balans som skapas genom att framkalla ännu mera störningar, ex. sjukdomen förvärras. Detta är vanligt vid manuella terapier och följer helt kaoslagarna. Stress behöver inte vara enbart skadlig. Den har många positiva och livsviktiga sidor. Vår goda anpassningsförmåga, som vi berömmer oss av, hade vi inte haft utan stress. Vi övervinner hoten och hindren. Vi har drömmar och ställer upp mål. Hälsa kan inte sägas vara frånvaro av sjukdom. Den som ser fysiskt frisk ut kan må psykiskt dåligt. Inom alternativ medicin brukar vi jämföra med ett isberg. Vi ser toppen av berget som den etablerade, fysiska sjukdomen, men under ytan finns det oändligt mycket mera. Längst ner av isberget finns total friskhet och hälsa. Skolmedicinen åtgärdar bara toppen, om ens det. Alternativmedicinen åtgärdar också det som finns under vattenytan och som vi ej kan se. Total hälsa måste på detta sätt att se vara mycket sällsynt och kortvarig. Och stämmer den här definitionen ovan så måste det förhålla sig just så. Vi kanske inte behöver eftersträva total hälsa, utan en rimlig hälsonivå i den här jämvikten.

Varning för terapeuter I det här fallet finns det några saker man alltid skall komma ihåg: Terapeuten har nästan alltid egna ouppklarade problem som han/hon försöker bearbeta via dig. Terapeuten kan lätt vilseleda dig, eftersom du i denna situation är så sårbar. Godkänn ALDRIG något som inte känns äkta. Rowe, som själv är terapeut poängterar: VARNING FÖR TERAPEUTER. Men utan vägledning kanske du inte klarar av att ta reda på vem du är. Se till att terapeuten själv vet vem han/hon är. (Det här är svårt, för omedvetna trauma som ännu påverkar ens förklaringsvärld KAN MAN ABSOLUT INTE SJÄLV, dvs. din hjärna, VETA AV.) Du bär själv ansvaret för dina val. Dina föräldrar är inte skyldiga. Eller din chef, din man. Du väljer. Föräldrar KAN ALDRIG VARA PERFEKTA. De är också barn till icke perfekta föräldrar osv. Som barn är du helt beroende av dem, men som vuxen kan du ta ställning till deras värderingar och beteenden. Gör det. Se deras brister och acceptera dem som mänskor. Du skall se att relationen mellan er vips blir mycket bättre. Du behöver dina icke-perfekta föräldrar för att växa. Tacka dem för att de inte gjort allt rätt. Då har du en chans att ta reda på sanningen om dig själv. Det här betyder ändå inte att barnmisshandel och brottsligt beteende skall accepteras. Sådana trauman är det mycket svårt att ta sig ur. De sitter djupt nerbäddade i kroppen. Du behöver din uppfostran för att bli en social, medkännande individ.

Sjukdom är samhällets beställning Då hälsa jämförs med klass får man nästan alltid samma svar. Sämst hälsa av alla har de lågavlönade kvinnorna, arbetarkvinnorna, bäst hälsa har de högst avlönade männen, de högre tjänstemännen. Det verkar som om den låga sociala statusen straffas med lidande. Symptomen och sjukdomarna är sällan dödliga. Kvinnor lever ännu längre än män. Lidandet i form av värk, depression, allergier mm. har en social funktion, en underkastelsefunktion??? Och det är de sjuka själva som omedvetet framkallar symptomen. Det brukar kallas psykosomatiska sjukdomar, och är bäst accepterade hos barn, som inte själva har någon möjlighet att på annat sätt vinna acceptans. I slutändan betyder det här att det finns en social beställning på sjukdom och att ett ojämlikt klassamhälle aldrig kan bli friskt. All sjukvård måste börja med ren natur och god social miljö. Allt prat om inbesparingar i den sociala sektorn gör samhället bara mera sjukt, med allvarligare sjukdomar. Nu kan sjukdomen nog också bekämpas underifrån. Genom att höja självkänslan hos de drabbade kan symptomen minskas. Samhället gör detta genom sjukskrivning. Att överföra symptomen till en sjukdom är allmänt accepterat och fritar den som är sjuk från ansvar. Men betyder också att då han blir friskförklarad har han samma ansvar igen.

Vad är god hälsa Det har just inte forskats i hälsa. Man har beskrivit sex viktiga faktorer för att må bra: självständighet, frihet "Jag är oberoende" kontroll över tillvaron "Jag kan påverka" personlig utveckling "Jag lär mig ständigt" goda relationer med andra mänskor "Jag har vänner" känsla av att leva ett meningsfullt liv "Jag ställer upp mål som jag strävar mot" acceptera sig själv som man är "Jag duger" Salutogenes, dvs. hälsans ursprung, är något som allt mera kommer in i forskningen. Det sker ett skifte i tänkande från risker och materia, (ss. bakterieinflammationer och läkemedel) till ett tänkande om resurser och kunskap (ex. immunsystemets funktioner, livskvalitet). Omedvetna faktorer är i förbindelse med de autonoma funktionerna, muskelspänningarna och sättet att röra sig, och att de är uttryck för undermedvetna psykiska försvarsmekanismer. Vanligen blir inte kroppsuttrycken medvetna, liksom inte heller de ursprungliga utlösarna av uttrycket . "Mindre friska mänskor är ur stånd att formulera sina egna behov. De är mera vana att leva för andra, och de gör ofta litet för sig själv. Under behandling är de till att börja med ur stånd att ge en klar bild av sina känslor, sin frustrering, vrede eller depression (sk. introvert problematik). Då de slutligen upptäckt egna behov och känslor, slutar de använda sin sjukdom som ursäkt för att inte skaffa sig, eller göra, vad de vill. De finner energi i sitt inre och behöver inte mera sjukdomen som substitut för ex. depression”. Frågan om hälsa verkar ytterst vara en fråga om känslor, sammanhang och helheter, handlingsutrymme, sociala nätverk och självkänsla (jag-medvetande), vilket avspeglar mänskan som en social varelse . Sjukdom uppstår då toleransgränserna överskridits. På samma sätt som kroppen har sina smärtsamma helningsprocesser har också ”själen” sina ofta smärtsamma processer av sorg och depression. För att kunna bli helad krävs ibland att sjukdom framkallas (positiv feedback), ex. genom inflammation eller depression. Vi borde bättre lära oss se dessa samband. På så sätt skulle sjukvården kunna göras billigare, gm. att åtgärder kan sättas in tidigare och dyr specialsjukvård undvikas. Mycket tyder på att god hälsa grundläggs tidigt i barndomen, och utvecklas genom ett ständigt samspel mellan personlighet och omgivning under resten av livet. Lev här och nu, inte i det förflutna eller i framtiden. Låt livet komma till dig.

Litteratur:

Bays, Brandon, Freedom is. Liberating your boundless potential. Hodder & Stoughton. London. Boehle S.1994: Kroppen minns det du vill glömma – om kroppsterapier. Trevi. Bunkholt - Sandsberg S.1997: Kroniska muskelsmärtor – psykosociala orsaker och konsekvenser. – i Gunvaldsen Abusdal U. & Natvig B. (red.) : Fibromyalgi. En bok om muskelsmärtor. Liber AB. Davidson R.J. 2003 a: Affective neuroscience and psychophysiology: toward a synthesis. Psychophysiology 40:(5): 655 - 665. Diderichsen-Hult A.-C. 2000: Skolhälsovård – ett område med stora möjligheter ur ett folkhälsoperspektiv. – i Hertting A & Samuelsson J. (ed.): Smärta och trötthet – ohälsa i tiden. Studentlitteratur. Frankl, Viktor (1947)1981: Livet måste ha en mening. Supra-meningen. Aldusserien. Hertting A. & Larsson S. 2000: Smärta och trötthet – en utmaning för hälso- och sjukvården. I Hertting A & Samuelsson J.(ed.): Smärta och trötthet – ohälsa i tiden. Studentlitteratur. Jaffe T.D. 1981: Din inre läkare. Psykologiska tekniker för att återvinna hälsan och förhindra sjukdom. W&W. Stockholm. Jonsdottir, Ingibjörg H, & Holger Ursin, 2008: Stress. Fyss. http://www.svenskidrottsmedicin.se/fyss/pdf/44_Stress.pdf Krohn, J. (ed.), et al. 1996: The Whole Way to Natural Detoxification: Clearing Your Body of Toxins. Hartley & Marks Publ. Lundberg Ulf & Wentz Görel 2005: Stressad hjärna, stressad kropp. Om sambanden mellan psykisk stress och kroppslig ohälsa. W&W. Mayland, Elaine , 1995: Rosenmetoden. Energetica förlag. Scandbook, Falun Risse´n, Dag. 2006: Repetitive and monotous work among women. Thesis, Stockholms universitet, psykologiska institutionen. Rowe, Dorothy 1991: Depressionshandboken. Forum. Selye H.A syndrome produced by diverse nocuous agents. Nature 1936;138:32. Selye, Hans, The Nature of Stress, http://www.icnr.com/articles/thenatureofstress.html Svennevig H. 2003: Therapies of well-being. The use of touch-based therapies as tools of increasing well-being and understanding the self. Tammerfors universitet. Dissertation. www.acta.uta.fi Webb, Karen, 1997: Enneagram, de nio personlighetstyperna. Forum, Borås.

Drömmar och sammanträffanden

Ofta får vi bekräftelse på att vi är på rätt spår. Det gäller bara att se tecknen. Och att lita på vad vi ser, att vi skall ha tilltro till vår egen förmåga. Så droppade bekräftelserna in. Den första var en uppmaning att tro på drömmarna vi har, framtidsförväntningarna. Det här kanske låter litet avigt, då jag just har talat om vikten av att leva i nuet. Att vi inte skall ha önskedrömmar. Men önskedrömmar i form av framtidstro är något vi behöver ha litet till mans. Utan hopp för framtiden är det mycket svårt att leva. Varför är framtidsdrömmar viktiga? Dagdrömmar kanske någon kallar dem, och det är också helt rätt. Varför behöver vi dagdrömma? Vad är nyttan med något så onyttigt? Det finns en liten skillnad mellan de två, och det är tiden. Dagdrömmar är ofta kortvariga. De kan lätt bytas ut till en annan dröm. Och vad skulle nyttan av sådana tankeflykter kunna vara? Någonstans har jag läst att de talar om för dig vem du är. De berättar för dig vilka möjligheter du har. Och det är ju inte illa. Det är en kunskap som vi alla behöver ha. Framtidsdrömmar däremot är mera långvariga. De kan omspänna tom. ett helt liv. Vi har en mission att fylla, en mission som ger en mening åt vårt liv. De ger en bärande kraft, så att vi orkar tampas med vardagen, så att vi orkar vänta. Och här kommer åter ett sammanträffande med gårdagens text. Framtidsdrömmar och framloben i hjärnan hör ihop, liksom medvetandet och meningen med livet. Många kan ge rätt mycket för att få veta meningen med livet.
Meddelande 1. Omöjliga drömmar Vad skulle du säga till en 10årig pojke som är dödssjuk och har en stor dröm om att fånga den vackraste fjärilen i världen? - Dröm på - Eller det är omöjligt "Den blå fjärilen" är en stark, vacker berättelse med stort djup. Det lönar sig att ha mod och uthållighet att leva ut våra drömmar. Allt börjar med en dröm. Filmen börjar med Pete som är dödssjuk av en hjärntumör och rullstolsbunden. Pete´s far dödades i en bilolycka några år tidigare. Pete´s dröm är att fånga den vackraste fjärilen i världen, den blå Morpho. Hans mor tar honom till en föreläsning som hålls av den framstående insektforskaren Dr. Alan Osborne, som är Pete’s hjälte. Några veckor innan föreläsningen hade Pete bombarderat Osborne med sms och bönat att han skulle ta honom med på en expedition till Centralamerika innan Morpho säsongen upphörde. Pete ville väldigt gärna göra denna resa medan han ännu kunde. Osborne vägrar. Han är helt klart inte en person som finner det lätt att göra saker för andra. Men då Pete’s desperation växer ger han något surt och sturskt efter för pojken. Insektforskarens ja till att fullfölja Pete’s ovillkorliga önskan för dem båda på ett äventyr på liv och död. Detta kommer att förändra bådas liv. Osborne guidar Pete och hans mormor djupt in i regnskogen, där de slår upp ett basläger och träffar de lokala indianerna. Bribri-stammen, som enligt deras myter och legender är ättlingar till den blå fjärilen. Men den blåa Morpho gäckar dem dag efter dag. Under ett sista försök att fånga fjärilen springer Alan genom skogen med pojken på sina axlar. Denna berättelse är ur verkliga livet. Den ger oss insikt om vad vi behöver för att leva ut våra drömmar. Att sätta målet på något är en stark motivation. För Pete var målet att fånga fjärilen en symbol för det han allra mest önskade - att leva. I dag är Pete 20 år. Ett mirakel har skett.© 2008 Dream Manifesto
Meddelande 2. Drömmen om ett jordbruk -Vi har identifierat omkring 50 arter per m2 på våra bästa ängar, säger Henry stolt. Han har ett 80 ha jordbruk som han odlar ekologiskt. Han är mycket intresserad av kretslopp och energifrågor. Ibland är drömmen inte så märkvärdig. Den är mera som ett sätt att förhålla sig till saker och ting. Livsvärderingarna och idealen.
Meddelande 3. Leva i kärlek Ett indiskt par från Stockholm skickar ut sitt program. Jag läser: Under vår process mot upplysning kommer vi i kontakt med oss själva. Vi får uppleva de olika lägre plan vi suttit fast vid. När man strävar och hungrar efter ett högre medvetande och slutligen det upplysta tillståndet måste man möta sin egen sanning. Det krävs att man är sann mot sig själv och ser sina begränsningar. Nedan beskrivs de fem olika medvetandeplanen från det lägsta till det högsta. Arthi: Här är människan fast vid pengar. Ägodelarna är det viktigaste i livet. Man väljer sitt umgänge efter materiell status och rikedom. Kama: Här är det vällusten som styr. Behov av kärlek är det viktigaste i livet vilket ofta leder till elände och sorg! Här söker människan olika typer av nöjen och tillfredsställelse. Dharma: Här söker människan sin "livsväg". Här arbetar man för andra. Andra människors välbefinnande är viktigt. Människan känner starkt för djuren och planeten. Här är medkänslan stark. Mukti: Upplysning. De egna behoven finns inte längre. Den egna fysiska kroppen är inte det viktigaste längre. Här känner man för hela mänskligheten. Människan är ett med Universum. Muksha: Karmacykeln är slut! Ingen återfödelse. Här smälter människan ihop med det Kosmiska medvetandet. Här råder totalt Gudsmedvetande. Detta är indisk filosofi, och den kan jag tyvärr inte tillräckligt bra. Jag har stött på många goda funderingar i den, men också direkt frånstötande tankar. Direkta tvivel har jag mot tanken på att egna behov och den egna fysiska kroppen inte skulle vara viktiga längre. Den här tanken har sprungit fram ur den indiska kulturen, och vi här i västvärlden bör nog inte ta tanken på fullt allvar. Om medvetandet stiger upp ur kroppen, som vi visade i går, så bor ju vårt högsta medvetande i kroppen. Och då är den mycket viktig. Din kropp är ditt tempel, heter det ju också. Det är via den egna kroppen som vi kan nå det högre medvetandet, inte trots den. Här är också kristendomen på villovägar. En helt annan sak är sedan altruism, osjälviskhet. Den finns, och utan den skulle vi inte ha det samhälle vi har i dag. Någon har kallat den "Guds-genen", och det kan kanske vara ett bra namn. Osjälviskheten har dock missuppfattats en aning, för forskningen har visat att det ligger i allas vårt intresse att altruism finns. Det ger en fördel i kampen för tillvaron att hjälpas åt. Den som har ger åt den som inte har, och kommer den dagen då den som har blir utan vet han att han får. Detta har man sett i krig och vid svält. I dagens överflöd har det dock glömts bort många gånger. Synd att vi behöver hårda tider innan altruismen blomstrar. Det indiska paret bifogade dock ett underbart bildspel med musik. Änglaporten hade många fler. Se, hör och njut.
Medvetandet är anpassning Djur har ett medvetande. Maskar har ett medvetande. Tom. encelliga amöbor har ett "medvetande". Det har man helt tydligt kunnat fastställa. Men hur är det med ett träd? Har växter medvetande? Om vi tittar på vad medvetande är, ser vi att det är upplevelse. Der är att veta hur. Det är att veta att vi vet, erfara skillnader. Och skillnader får vi ex. genom våra sinnesorgan. Träd har definitivt sinnesorgan. Amöbor likaså. Det enklaste psykiska sakförhållandet är förnimmelsen. Förnimmelser kan dock försvinna ur medvetandet (blir omedvetna). De förlorar energi och kan göras medvetna igen genom energitillförsel. Omedveten vilja har dock kraft att aktivera medvetandet om flera processer samverkar. Hur är det med jagets dissociation? Med bipolär störning? Ibland kan jaget inte heller förstå, eller vilja befatta sig med omedvetet innehåll. De är inkompatibla, oförenliga. I dessa fall kan omedvetna processer påverka medvetandet, men kanske på ett snedvridet sätt. Vi ser våra egna fel hos andra. Det är vår tolkning som integrerar dessa två. Det finns en väsentlig skillnad mellan medvetet och omedvetet innehåll. De omedvetna känslorna ändras inte, de kan "anrikas" med associationer och förstärkas, men korrigeras inte utan konserveras. De kan kringgå vår vilja. Vi kan bli fanatiskt hängivna,liksom i religionen. Bara i det medvetna sker en förändring. Känslor behöver alltså upplevas. Det medvetna är en anpassningsprocess. Medvetandet är relativt, för inom medvetandets gränser finns det en hel intensitetsskala med olika medvetandegrader. Mellan att göra något och att vara medveten om att man gör något är det inte bara en himmelsvid skillnad. De två är ibland varandras motsatser. Det finns ett medvetande med brist på medvetenhet, samt ett medvetande där medvetenheten överväger. Medvetna innehåll kan vara delvis omedvetna (Jung s. 333). Därav de indiska skalorna. Symboliska föreställningar och arketyper är andra typer av drömmar som C. G. Jung beskriver som instinktiva, mytologiska. Dessa drömmar kommer till oss utifrån, från det förgångna. De är också mycket intressanta, men tas inte upp här. Är själen identisk med medvetandet, eller finns det en medvetandetröskel? Hur är det med omedvetna, "glömda" förnimmelser? År psyket ett bändverk, ett fantasifoster, liksom materien kanske är en förvillelse?
Sammanträffanden och deja vú För att det skall vara fråga om sammanträffande måste det finnas en meningsfullhet i samtidigheten. Här har vi mening och tid som samverkar. Tiden kan vara antingen bakåt eller framåt. I fråga om deja vú har vi en förhandsvetskap i drömmen, men även i vaket tillstånd. Sammanträffandet är känt i förväg och därigenom är den inte av en slump. Dödsfall kan t.ex. förutsägas ibland. Psykokinesi, dvs. att genom önskningar påverka rörliga föremål hör också hit. Då finns även rummet med. Kroppens magnetfält kan manipuleras med tanken? Psyket kan eliminera rummet, platsen. Hur är det med tiden? Framtiden kan väl inte påverkas? Hur kan en framtida händelse ge upphov till en händelse i nuet? Här kanske vi kan tänka på de handikappade som med tankens kraft kan styra datorer. En sensor känner av deras elektromagnetiska fält. Biofeedback fungerar enligt samma princip. C.G. Jung har studerat dessa ting. Det är visserligen länge sedan (1952), men han var en ovanligt skarpsinning och fördomsfri herreman. Avgörande för lyckade testresultat var att en stämning av tillförsikt och optimism rådde. Därför var resultaten alltid bättre i början. Den känslomässiga biten gör resultatet möjligt (s. 284). Tiden kan dock inte förutsägas. Det vet alla sanndrömmare, och det kan därför ibland vara besvärligt att vara sanndrömmare. I modern tid finns en parallell i Benvenistes forskning och hans öde. Han dog 2004, 69 år gammal i hjärtbesvär. Benveniste studerade immunsystemet och var en mycket framgångsrik forskare. Av en händelse kom han att studera den homeopatiska principen. Han fick gång på gång positiva resultat. Medveten om det kontroversiella i homeopatin gjorde han en grundlig forskning, innan han vågade publicera resultaten. Benvenistes slutsats blev att molekylkonfigurationen i vattnet var biologiskt aktiv. Olyckligtvis valde han en av de mest framstående journalerna, Nature, vars förläggare Dr. John Maddox och en "professionell pseudo-science avslöjare" James Randi, en tidigare trollkarl, besökte Benvenistes laboratorium. Försöken kunde inte upprepas. Detta gjorde att han förlorade sitt laboratorium. Han grundade sedan DigitalBiology, och finansierade själv sin forskning. Randi är "Skeptic of the Century" . Matti Pitkänen är en finsk teoretiker som skriver: Why Benveniste's experiments could not be replicated? Consider the argument explaining the failure to replicate the experiments of Benveniste. The magnetic bodies of water molecules need metabolic energy for communications with their "biological body" using the fractally scaled analog of EEG. There is no obvious source for this energy in water. The model for protein folding and DNA as topological quantum computer assumes that magnetic flux tubes connecting subject person and target of directed attention serve as correlates for directed attention at the molecular level . This should be true also in macroscopic scales so that the experimentalist and the bottle containing the treated water should be connected by magnetic flux tubes. If experimenter has directed his attention to the bottle of water, the resulting magnetic flux tubes could allow a transfer of metabolic energy as a radiation along massless extremals parallel to the flux tubes and defining TGD counterparts of Alfwen waves. Experimenter's strong motivation to replicate experiments would help to realize the transfer of the metabolic energy. Experimenters not knowing, which bottles were treated did not have these flux tube bridges to the bottles, and were not able to provide the needed metabolic energy, and the magnetic bodies of antigenes failed to generate the cyclotron radiation making them visible to the basofil. If this interpretation is correct, then Benveniste's experiment would demonstrate besides water memory also psychokinesis and direct action of desires of experimenters on physics at microscopic level. Furthermore, the mere fact that we know something about some object or direct attention to it would mean a concrete interaction of our magnetic body with the object. (Ur hans blogg - här finns mycket ny fysik med). Också Rupert Sheldrake råkade ut för dessa herrar. Maddox skriver redan 1981 i Nature "En bok för bålet" om hans tes om morfogena fält. "Sheldrake is putting forward magic instead of science, and that can be condemned in exactly the language that the Pope used to condemn Galileo, and for the same reason. It is heresy." Sheldrake förkastar dogmatisk men välkomnar öppen skeptisism. "Jag är en biolog, ingen parapsykolog. Jag är övertygad om att det är mycket vi inte vet än om levande organismer. "Several surveys have shown that the majority of people claim to have detected when they were being stared at by unseen others. This is not an "exceptional experience", but appears to be quite common; it is not paranormal but normal, in the sense that happens quite commonly to ordinary people, and also to many species of animals (Sheldrake, 2003). I think its evolutionary basis may lie in relations between predators and prey.
Kunskap kontra medvetande Jung har en helt klarsynt åsikt. Han skriver (s. 308) "All vetenskap är en själsfunktion av psyket. All insikt har sina rötter i den. Psyket/själen är det största av de kosmiska undren och absolut nödvändig för världen som objekt. Det är i högsta grad anmärkningsvärt att den västerländska delen av mänskligheten, med få undantag, ägnar så litet uppmärksamhet åt detta faktum. Vi låter oss så till den grad översvämmas av kunskapsobjekt att subjektet i allt kunskapsinhämtande tidvis försvinner ur vår åsyn och blir skenbart icke-existerande." Vi står nu vid gränsen för vårt vetande. Det kvantfysiska problemet av hur iakttagaren påverkar det han iakttar. Det nya vetenskapliga problemet.
Litteratur: J. Benveniste et al (1988). Human basophil degranulation triggered by very dilute antiserum against IgE. Nature 333:816-818. From "Water Memory" effects¨ to "Digital Biology"...http://www.digibio.com/ C.G. Jung, 1995: Arketyper och drömmar. Natur & Kultur, Stockholm. M. Pitkänen 2006: Homeopathy in Many-Sheeted Space-time. http://www.helsinki.fi/~matpitka/pdfpool/homeoc.pdf Avancerad teoretisk fysik. Sheldrake, R. (2003) The Sense of Being Stared At, And Other Aspects of the Extended Mind. London: Hutchinson. Och övriga rapporter, se http://www.sheldrake.org/

Välkommen till Resan

Alla har vi problem som vi har känt oss insnärjda eller begränsade av. Vi hör vår egen själs röst som viskar till oss men vi får inte kontakt med denna potential. Istället känner vi oss på något sätt blockerade, begränsade av våra egna problem. Det kan vara så enkelt som känslan av att det måste finnas nånting mer i livet, eller så komplicerat som känslan av att vara totalt misslyckad. Det kan vara så försvagande som ett beroende eller så livshotande som en allvarlig sjukdom.

Vad som än är ditt problem, hur djupt det än sitter, hur mycket du än har brottats med det, så finns möjligheten för DIG är bli helt fri, hel och helad, redo att överträffa dig själv i verklig glädje och frihet.
Så rosigt låter det på Brandons hemsida, http://thejourney.com/sweden/. Men hur fungerar det i praktiken?

Försökskanin
Min väninna har just blivit färdig Resan-terapeut, en av 6 i Finland. Gratulerar!
Under hennes utbildning var jag en av hennes "försökskaniner". Jag hade läst Brandons bok, Resan, innan. Där fanns flera goda pointer. Sånt som jag visste höll streck. Men skulle det fungera också på mig? Jag som höll så hård koll på mig själv.

Efter att ha läst boken förväntade jag mig att starka känslor skulle dyka upp. Det skedde inte. Några svåra ungdomsminnen kom, men mest var det bara skuggan av känslorna, man kunde ana dem. Den största överraskningen var - "ingenting". Detta stora "ingenting" som jag försvann till så fort något svårt hotade. Det hade jag nog gjort hela livet, tänkte jag. Jag hade flytt, gömt mig, då jag borde ha tagit strid.

Till sist fanns bara detta "ingenting" kvar. Inga känslor alls, just inga tankar. Det var egentligen rätt vilsamt, men också oerhört tomt. Vad var nu detta?

Min väninna uppmanade mig, "Finns det ingenting alls? Inte något, i allt detta mörker?" Då såg jag det. Där fanns en grå, skruttig, sten-apelsin. En liten, rätt otäck tingest. "Dyk ner i den", uppmanade hon mig. Hur då? Dyka ner i den där? Det går ju inte! Men jag försökte, och tänkte nästan vända om, men jag måste ju försöka, det var ju därför jag var här. Jag vände mig på nytt mot den gråa tingesten, gick närmare, och hur det nu var så simmade jag plötsligt i vatten. Och jag steg upp till skyn, regnet tvättade mig ren, och där fanns solen. Idel solsken omfamnade mig, Jag var solen. Min "ledsagare" fanns också där. Han var kärleken. Jag var sol och kärlek, en underbar känsla. Det stämde ju. Resan fungerade!

Sedan återfick allt sina proportioner. Alla snedvridna uppfattningar jag haft. Allt korrigerades och jag såg klart och tydligt hur allt hängde ihop.

Det svåraste var "lägerelden", där mina svåra minnen skulle behandlas. Hur jag än försökte, så kunde jag inte förlåta, bara delvis. Okunskapens frukter var för svåra att smälta. Ändå upplever jag nu att minnena blivit lättare att bära. Men än är jag inte färdig att kunna tala om dem. Kanske någon gång.

Rumänska barnhemsbarn
I TV har visats bilder från barnhem i Rumänien. Övergivna barn som hade något lyte. De satt och gungade dagarna i ända. Uttryckslösa, bedövade. Speciellt en flicka fastnade på näthinnan. Hennes mamma orkade inte försörja henne, annars hade hon inga större fel. Hon försökte i det längsta hålla hoppet uppe. Hon skrev brev till sin mor, brev som aldrig blev skickade, hon "sällskapade", hon talade med sina olycksbröder och -systrar. Men de var inte kommunikativa. Hon fick inte mycket stimulans.
Innan programmet slutade satt också hon och gungade sig till någon sorts tröst.

Dessa barn fanns ju i mitt "ingenting". De varken kände, tänkte eller pratade. De var bara en existens. Nu visste jag hur de kände sig.

Nervsignalämnen
A. Damasio har beskrivit en liknande åkomma som "beror på" total dopaminbrist eller skador på framlobens främre delar (cingulum). Patienter som inte tänkte, inte reagerade överhuvudtaget. De bara satt eller låg dagarna i ända, fångade i sitt eget fängelse. De var levande döda. Viljan var borta totalt (Descartes misstag, s 97-100).

Då man talar om dopamin tänker vi ju oftast på Parkinsons, de som skakar ofrivilligt. Dopamin hänger intimt ihop med serotonin. Dopamin är "drivkraften", serotonin är "bromsen", populärt uttryckt.

Nervsignalämnena dopamin, serotonin, noradrenalin och acetylkolin frisätts från små kärnor i hjärnstammen och förs upp över hjärnan mot framloben. Just dessa fyra signalämnen kallas modulatorer, och som namnet säger omformar de nervimpulsen. Vi kan kanske säga att de ger nervimpulsen ett budskap, en information. Nervimpulsen som sådan drivs av glutamat och bromsas av GABA, smörsyra.

Nu finns det ju också en annan teori om nervsignalen, och den skall jag återkomma till längre fram. Men nu kör vi enligt den gamla modellen, HH-modellen.

Av ovan ser vi att det ingalunda är så, att det är nervsignalämnena i sig som är orsaken till våra problem. Det är snarare problemen som ger störningar i nervsignalämnena. Detta är allt skäl att hålla i minnet. Att ge antidepressiv medicin skall bara vara en akutåtgärd. I dag finns det personer som ätit antidepressiva mediciner under mycket lång tid. Speciellt då barn medicineras har man märkt att det ger hjärnskador. Man vet bara inte om de går tillbaka eller ej. Mycket tyder på att de inte gör det. Dessa barn blir livstidskonsumenter av SSRI? Damasio skriver " Jag vill erinra om att vi fortfarande inte vet speciellt mycket om de långsiktiga följderna av dessa medel. Det är inte omöjligt att de kan visa sig ha lika skadlig inverkan på hjärnan som ett begränsat kirurgiskt ingrepp." (s. 86).
Depressionen har ett budskap till dig: ändra dig!

Lobotomi, prefrontal leukotomi
Lobotomi är i dag närmast ett skällsord. Förbjudet. Trots det har metoden på senaste tid igen figurerat i forskningen. Lobotomi var ett brutalt ingrepp i hjärnans främre del som gav mycket stora skador.

Leukotomi, också förbjudet, är då ett snitt läggs in tvärs över den vita substansen djupt in i framloben, så att nervtrådarna i båda framhjärnorna skärs av. Det omöjliggör ett normalt känsloregister och ger stört socialt beteende. Minspelet blir uttryckslöst, språket och artikulationen blir torftigt, moderskänslorna förtvinar och den sexuella lusten försvinner. De lider inte, men livsglädjen är också helt borta.

I dag förekommer det en tredje variant som används ex. vid svår epilepsi. Tinningloberna behandlas och då får man inte lika svåra skador. I sällsynta fall kan hjärnhalvorna separeras.

Autism, Aspbergers och bokstavsbarn
Vad har dessa gemensamt? Ett stört beteende och en störd uppfattningsförmåga. Autism och Aspbergers kan i mycket sägas vara varandras spegelbilder. Där autisten är inåtvänd, förlorad i sin egen värld, är aspbergern nästan aggressiv, enkelspårig i någon mån, men kan vara oerhört intelligent. Aspbergern riktar sin koncentration mycket kraftigt.

Bokstavsbarnen delar många av aspbergerns symptom, men de är i allmänhet inte intelligenta. Bokstavsbarn har däremot mycket svårt att behålla sin koncentration en längre tid.
Det som alla tre delar är då uppmärksamhet, uppfattningsförmåga och koncentrationsförmåga. Koncentrationen är en typiskt riktad verksamhet, som ofta hämmar de båda första. Är man riktigt koncentrerad varken ser man eller hör. Uppmärksamhet och uppfattningsförmåga hänger samman med medvetandegraden.

Medvetandet
Vad är medvetande? Det är en fråga som sysselsätter allt fler, och där man inte har något definitivt svar. Otroligt många teorier finns det däremot.

Om vi nu spinner vidare på vårt resonemang, går vi tillbaka till Damasio och en annan av hans böcker, Känslan av att leva. Medvetandet väcks vid hjärnstammens kärnor, och slocknar alldeles speciellt från trigeminusgangliets ingång till hjärnstammen, från övre delen av pons uppåt till thalamus (s. 287). Medvetandet kräver en input till hjärnan, det kan inte uppstå av sig självt. Just detta har varit en av de stora frågorna. Varför det är så kan vi i dag bara spekulera över. Men trigeminus är en stor nerv och den sista som går in i hjärnstammen. Skador under den tillåter ändå en relativt stor input från ansiktet. Skador över den tar bort all input.

Matti Bergström är en annan av mina favoriter. Han förespråkar just vikten av kroppens input, liksom Damasio. Det är samspelet mellan kroppen och hjärnan som är viktig för medvetandet. Balansen mellan kropp och hjärna förändras under hela livet, och är ingalunda något givet. Medvetandet förändras, och det konstiga är att det är kroppen som är viktigare för denna förändring, hjärnan spelar bara andra fiolen. Om du alltför kraftigt använder hjärnan kan du däremot blockera ditt medvetande. Därför är alla intelligenta ideér alltid litet farliga. De kan betona en aspekt av verkligheten alltför kraftigt och glömma bort andra viktiga realiteter helt.
Damasio betonar att medvetandet är vår upplevelse av tanken eller kunskapen. Att vara medveten är mera än att vara vaken och uppmärksam. Upplevelsen är kopplad till kroppen. Kroppen är vår huvudsakliga scen för känslorna, och upplevelserna är bara en spegling av kroppens tillstånd. Den emotionella responsen riktas dock både mot hjärnan och mot kroppen. och vi kan dessutom ha en virtuell kropp, en "som-om-kropp" i stället för "som den är-kropp" (s 327). Denna virtuella kropp är ytterst praktisk att ha. Då behöver vi inte göra, bara tänka att vi gör, och erfara resultatet, dock ej lika kraftigt som i verkligheten. Hur många har inte varit tvungna att göra vissa rörelser, eller gå tillbaka och göra om något, bara för att komma på vad man glömt.

En logisk följd av detta är, att vid ex. ryggmärgsskador så blir upplevelsestörningen större ju högre upp skadan sitter. Men ryggmärgen har trots allt inte så stor betydelse. Bl.a. vagusnerven är viktig, samt blodet och hjärnvätskan. Kranialnerverna från ansiktet likaså, varav en del är autonoma. Alla dessa går utanför ryggmärgen. Hjärnstamskärnorna är som sagt också mycket viktiga. Härav följer att viktigast för medvetandet är det autonoma nervsystemet och blodet. Förvånad? Ryggmärgen behövs mera för att iscensätta våra upplevelser, den motoriska responsen. Känslorna uttrycks som förändring i muskulatur, i hals och ansikte, samt autonoma förändringar (s. 329).

Frågan om hur medvetenheten uppstår kan inte förklaras enbart med en mekanism i hjärnstammen som väcker och stimulerar storhjärnsbarken, inte ens då den vakna hjärnbarken uppvisar koherens i EEG, lokalt och globalt (s. 286). Dessa koherenta mönster tar bara fram objektet ur hjärnans alla kartor (perception).

Frågan om varför bara en viss del av det retikulära nätverket ger medvetandeförlust har fångat Damasios intresse. Varför påverkas inte medvetandet av övriga skador i nämnvärd grad? Och varför uppvisar vissa koma-patienter ett helt normalt EEG? Patienter vid medvetande kan också visa ett oonormalt EEG. Damasio säger att vi måste vara försiktiga med hur vi tolkar EEG-mönster i förhållandet till medvetenheten (s. 275).

Vem har sagt att mänskan är skapelsens krona? Har stenar också ett medvetande? Är intelligens en bra egenskap? Om nu medvetandet inte uppstår i hjärnan, hur kan det då uppstå i kroppen? Eller varifrån kommer medvetandet? Det skall jag fundera över i en senare skrivelse.

Hjärnan bara ett organ bland andra
Hjärnan har fått en alldeles för viktig roll i medicinen. Tittar man på den traditionella kinesiska medicinen är hjärnan bara ett organ bland alla andra, varken mera eller mindre viktig. Vilken är då hjärnans uppgift?

Den ryska forskaren A. S. Presman har utfört ett superbt arbete redan 1970 angående elektromagnetisk strålning och dess effekter på levande varelser. Han visar klart att det centrala nervsystemets roll är att bromsa och hämma informationsflödet. Det perifera nervsystemet överför, men också där har man funnit en inbyggd hämning, så att bara ung. 10 % av alla signaler överbryggar synapsen. Detta i inputen.

Tvärtemot den allmänna bilden av nervsystemet är dess funktion att bromsa och sålla informationen. Inte att överföra. I outputen byggs spänningar upp i kroppen, som kroppsminnen. Dessa spänningar (drar i nervsystemet) har till uppgift att öka vår medvetenhet om den drabbade kroppsdelen, så att den kan botas.

Vilken är då medvetandets roll?
Centra för de livsviktiga livsprocesserna (homeostasen) och med hjärnkartor (representationer i PAG) av organismen (upplevelsen av ett jag) ligger mycket nära och är delvis sammankopplade med centra för sömn och vakenhet, känslor och uppmärksamhet samt medvetandet. Den intima kopplingen rör de tillstånd som är viktiga för medvetenheten. Vissa delar av thalamus är likaså viktiga. Homeostasen behöver känslor och inbegriper perioder av vakenhet (mat och värme behövs) och perioder av sömn (fyller på lagren med nerv-kemikalier?), uppmärksamhet (för ett fungerande samspel med omgivningen) och medvetenhet (för att bibehålla en hög planeringsnivå gällande responser på miljö mm.). Medvetenheten behövs för långsiktig planering. Och planerar gör vi i framloben i en stor sensorisk-motorisk struktur (cingulum), som får input från hjärnstammen. Cingulum är kanske också viktig för upplevelsen av att veta (qualia) den speciella upplevelse som kännetecknar medvetenheten (s. 300). Cingulum är likaså viktig för sexualiteten.

Olika känslor har också olika stor inverkan på hjärnstammens aktivering. Maximal inverkan hade ilska och ledsenhet, medan glädje just inte gav någon aktivering (Känslan av att leva, s. 294). Den repertoar av kroppsliga förändringar som definierar många känslor kontrolleras av PAG (protojaget). Ett överraskande resultat från Damasios forskargrupp var att de kunde visa att Alzheimers-patienter överlag hade skador på PAG och de får också följdriktigt försämrad medvetandegrad vartefter sjukdomen fortskrider.

Introspektion a la Brandon
Detta stämmer väl med Brandons påståenden. Vi tänker alldeles för mycket, säger hon. Vi kontrollerar och håller fast vid, vi frågar oss varför? Vi tänker framåt och gör upp önskedrömmar. Vi tänker bakåt och håller fast vid vår besvikelse. Det enda som vi inte tänker på är nuet. För då behöver vi inte tänka, bara uppleva. Och att inte tänka, det kräver mod.
Som barn har vi ofta hört, "Försök ditt bästa". Vi kämpar och strävar, slåss och önskar. De flesta har betingats till att tro att det är ädelt att kämpa, att det gör oss goda, och vi känner oss skyldiga om vi kopplar av en liten stund. Ändå är det i avkopplingen som det äkta geniet och kreativiteten ligger (Freedom is, s. 13). På samma sätt har vi idealiserat lidandet.

Då vi spänner av kroppen helas den.

Det är i avkopplingen som kärleken, friden och kreativiteten finns. Där finns nåden och friheten. Och det som Resan-terapeuterna gör är att med alla knep få oss att slappna av. Att ge upp kampen - come what may.

Litteratur:
B.Bays, 2002: Resan. Richters.
B. Bays, 2006: Freedom is. Liberating your boundless potential. Hodder & Stoughton Ltd, Edinburgh.
M. Bergström: Hjärnans resurser. Seminarium förlag AB, Jönköping 1990.
A. Damasio, 2002: Känslan av att leva. Natur och kultur, Stockholm.
A. Damasio, 2003: Descartes misstag. Natur och kultur, Stockholm.
A.S. Presman 1970: Electromagnetic fields and life. Plenium Press N.Y.