Kärlek helar dig II

Kärlek i 3 steg – lust, attraktion och befästande.
How on earth are you ever going to explain in terms of chemistry and physics so important a biological phenomenon as first love? A. Einstein.

Kärlek är inte riktigt vad vi vanligen tänker oss. Det är en blandning av passion, önsketänkande och ömsint kärlek. Passionerad kärlek förekommer mera hos unga, men är starkt beroendeframkallande för alla åldrar. Varje steg drivs av olika hormon och andra kemiska ämnen. Amors pilar skulle aldrig vara effektiva om de inte först doppats i en kemikalie som heter fenyletylamin, PEA. En neuromodulator och monoamin. En naturlig amfetamin. Kärlek drogar mycket starkt. Och att reducera kärlek till kemiska formler är förenkling, reduktionism, som aldrig kan vara sann. Det kan vara bra att hålla i minnet.

Det mesta värt att veta om kärlek känner vi ännu inte till. T.ex. förälskelsen. Denna attraktion orsakar formligen en explosion av neurokemikalier mycket lika adrenalin, assisterad av PEA (som sätter fart på informationsflödet mellan cellerna), dopamin (som får oss att glöda och må bra) och noradrenalin (som stimulerar adrenalinproduktionen) får vår värld att snurra våra ögon att glöda och vårt hjärta att dunka. Hela vår existens hänger sedan på åsynen av den person som utlöste dessa reaktioner från början. Vart efter beroendet av kemikalierna stiger ökar också vår attraktion. Vi gör idiotiska misstag.

Kärleken måste vara blind
Nyförälskade idealiserar ofta sin partner, de förstorar deras dygder och bortförklarar deras dåliga sidor. Också själva relationen överskattas. “Det är mycket vanligt att tycka att just deras relation är mera nära och mera speciell än någon annans. Vi behöver kanske detta rosa skimmer. Det får oss att vilja förbli ihop så att vi kan fördjupa vår förälskelse till verklig kärlek.

Hur översätts dina emotioner till fysiska sensationer?
Man förklarar betydelsen av vagusnerven, som går genom hela din kropp,och dess inverkan på uppkomsten av kärlek. Den sköter kroppens kommunikation mellan hjärnan och dina organ, "får ditt hjärta att slå, får magen att göra uppror, och tänder elden." Vagusnerven är en stor del av parasympatiska nervsystemet. Stress gör det svårt att bli kär.

Det är inte vad du säger ... Psykologer har visat att det tar mellan 90 sekunder och 4 minuter för dig att avgöra om du fascineras av någon. Det har litet att göra med vad du säger.

• 55% är genom kroppsspråket
• 38% är tonläget och talhastigheten
• 7% är vad du säger

Hur förklaras då förälskelse via nätet? Och ferromonerna. Och föräldrarna, animus/anima ????? Och utseendet, symmetrin. Självkänslan. ................

och slutligen … hur blir man kär

• Finn en fullständigt främmande mänska.
• Berätta för varann intima detaljer om ert liv i en halv timme.
• Stirra sedan djupt in i varandras ögon i fyra minuter utan att säga något.

Professor Arthur Arun har studerat varför man blir förälskad. Han bad sina studieobjekt utföra proceduren ovan, och fann att många av hans par blev djupt attraherade efter 34 minuter. Två av dem gifte sig senare.



Steg 1: Lust
Är första steget av kärleken och drivs av könshormonerna testosteron och östrogen – hos både män och kvinnor. Testosteron förändrar hjärnan redan hos pojkfoster. Mannens och kvinnans hjärna fungerar därför inte likadant. "Mannens sex drive stimuleras ex. mera av synen och kvinnors av romantiska ord, bilder och teman, enligt Fisher.

Ferromoner. Det mesta drivs av ferromoner. De är flyktiga och osynliga molekyler med hormonverkan som utsöndras av en körtel ex från armhålorna, bröstvårtorna och ljumskarna. Ferromoner är utan doft och det krävs därför ingen slemhinna som tar upp doften. Det andra doftsinnet, det vomeronasala (VNO) organet, gör jobbet! Hos män är ferromonerna en del av färsk svettdoft, androstenol. Hos kvinnor är det copilin som finns mest i vaginasekretet. Effekten kan variera från verklig attraktion till frånstötande reaktion beroende på hur personkemin stämmer. Om doften upplevs som trevlig känner man sig trygg och man kan komma nära den andra. "Dålig" doft ger motsatsen, vi vill komma bort från den personen. Vi förälskar oss inte i någon som inte passar oss. Ofta går doften efter föräldrarnas dofter.

Steg 2: Attraktion
Detta är den förunderliga tid då du är verkligen förälskad och inte kan tänka på annat. Tre stora nervsubstanser är inblandade, adrenalin, dopamin och serotonin.

Fenyletylamin, fenylalanin, tyrosin = mat. Kärlekens vanliga symptom inkl. svettiga handflator, skakiga knän, orolig mage och rastlöshet beror på "kärleksmolekylen", fenyletylamin, PEA. PEA gör dig starkt beroende. PEA dämpar aptiten och gör dig hyperaktiv. En av ämnena som friges av PEA är dopamin och den är också en naturlig endorfin. PEAs utsöndring i hjärnan kan utlösas av enkla saker som att möta ögonen eller ta i varandras händer. En överdos ger starka emotioner, rusande puls, svårt att andas... Intressant är att choklad innehåller mycket av detta ämne. En perfekt present på vändagen eller till den högt älskade. Annan mat med mycket PEA är jordgubbar och sött. PEA hittas också hos sportberoende personer och vid extremsporter som bungyhopp. "Intrusivt tänkande" är då hjärnan fixerats vid föremålet för din förälskelse. Då hjärtat styr över huvudet så styr en del av hjärnan över en annan. Cortex som styr det logiska tänkandet får färre signaler än det limbiska systemet som styrs av känslorna. Med alltför många lyckliga kemikalier som PEA och dopamin flödar över hjärnan går de rakt till limbiska systemet. Känslorna blir svåra att kontrollera. En överdos amfetamin och för stor produktion av PEA leder till paranoia. Man tror att halter över 5 mg PEA kan ge migrän. Och en sänkning av halterna i hjärnan kan ge depression. Då fenylalanin (percursor)eller tyrosin metaboliseras till PEA har den en antidepressiv verkan.
Kärlek hänger starkt ihop med vår förmåga att äta. Kärlek är andlig mat.

(Nor)Adrenalin. Ett annat ämne som ger eufori, noradrenalin, stimulerar produktionen av adrenalin. Det första stadiet då du faller för någon ger stressrespons; adrenalin och kortisolhalterna stiger. Med den charmerande effekten att hjärtat bultar och skenar, munnen blir torr, du börjar svettas, blodtrycket rasar i höjden.

Dopamin. Helen Fisher scannade hjärnan hos förälskade par. Hon såg att deras dopaminhalter var höga. Dopamin ses som en naturlig endorfin och ger därför avslappning och smärtdödande effekter. Dopamin stimulerar till ‘längtan och belöning’ genom att ge en intensiv drive och tillfredsställelse. Det har samma effekt som att ta kokain. Det aktiverar belöningscentret i hjärnan och ger ökat blodflöde (EEG). “Par visar ofta tecken på dopamintopp: ökad energi, mindre behov av sömn eller mat, fokuserad uppmärksamhet och en stark förtjusning för de enklaste detaljer hos denna nya bekantskap” Det får en att känna sig "erotikt hög". Det ändrar på både fysiologiska och psykiska funktioner. Aptit, törst och sexualitet är bara några. Tillfredsställelse och belöning är starka drivkrafter. Det får oss att ringa 19 gånger per dag och tala i timmar. Vi blir beroende som av knark.

För en man är utmaningen viktig. Han kan visa sin styrka, sitt mod, sina färdigheter. Utmaningen ger högre dopaminhalter, som faller sedan han nått sitt mål och etablerat sitt förhållande. Men så fort han känner sig behövd och uppskattad. Därför - uppmuntra era män, stryk dem medhårs. Det gör gott för deras ego. Låt honom lösa några problem du har. Låt honom fixa och dona. Att öppna locket på syltburkar t.ex.
Dopamin kan också omvandlas till noradrenalin (sympatiska nervsystemet) och adrenalin (stress). För låga dopaminhalter ger apati (kokainabstinens).

Serotonin. En av kärlekens viktigaste ämnen som förklarar varför du inte kan tänka på något annat än din nya förälskelse. Halterna blir låga. Ditt tänkesätt ändras. Mänskan kanske lyckas isolera det verksamma ämnet, göra piller som kan ge dessa reaktioner, eller med andra ord - du tar medicinen och sedan blir du kär i första bästa person du möter. Vilket kaos.
Serotonin triggar igång oxytocinet som i sin tur ger mera endorfiner. Hos personer med värk utsöndras serotonin i urinen då värken släpper.

Varning för SSRI-mediciner
Prozak, Zoloft, Wellbutrin, Tofranil, Norpramin, Paxil och andra liknande mediciner kan vara mycket farliga. De kan få en person att projisera sin ilska och ångest utåt, så han utstrålar aggression. SSRI-mediciner har länkats till våldsdåd, speciellt då medicinen just satts in. Skolmassakrer har ex. ofta samband med SSRI. Personer som är deprimerade och funderar på självmord riktar också denna aggression utåt. Symptom har varit grand mal epilepsi, blackout, ansiktsryckningar, zombie-lik trance, glömska, drömlika aktiva vakentillstånd... Obotliga? hjärnförändringar har setts hos barn. Serotonin är ett av våra mest centrala modulerande ämnen och har många olika cykliska processer i kroppen. Tro inte att man kan bota en sjukdom genom att ta bort symptomen.

Steg 3: Kärleken
Folks identitet påverkas starkt av vem de älskar och vem de tror älskar dem. Då man har en mogen, medkännande relation känner man att man måste beskydda den man älskar. Man gör allt för den kära. Man får en stark känsla av tacksamhet och identitet. Att göra självuppoffringar ger en belöningskänsla. Vid mogen kärlek finns närhet, passion och medkänsla, ömhet alla närvarande. Man börjar känna samhörighet, man drar åt samma håll, man är ett. Vilket förstås är en illusion.

Är bandet som håller ihop paren tillräckligt för att skaffa och låta barn växa upp. Man tror att två hormon är speciellt viktiga; oxytocin och vasopressin. Dessa ger den intima relationen. Och dessa kemikalier bildas från endorfiner. De gör en relation jämnare, intimare, mera beroende, varm och delande. De ger inte en "hög" känsla utan lugn och stabilitet.…och därför förblir man gift. Och ju längre man är gift ju längre håller man ihop, för dessa kemikalier är beroendeframkallande. Det är därför endorfinerna som utlöser sorg vid dödsfall eller separation; dessa rop efter tvåsamhet.

Oxytocin - Omsorgshormonet. Dopamin stimulerar produktionen av oxytocin, som är ett kraftfullt hormon som utsöndras från hypofysen av både män och kvinnor under orgasm och vid beröring. Oxytocin är också en endorfin. Det fördjupar antagligen känslan av samhörighet och gör att paren känner sig mycket närmare varandra efter att de haft sex. Ju mera sex desto starkare band. Åtminstone i teorin. Hormonet ger ett behov av beröring och vi blir mera känsliga för beröring. Vi blir "kramiga". Det är ett hormonellt lim som binder oss efter att PEA slutat verka. Detta band är starkare hos kvinnor, genom länken till östrogen. Att äta p-piller kan inverka på den här funktionen,samt på bedömningen av utseendet hos det motsatta könet.
Oxytocin stärker också bandet mellan mor och barn och avges vid förlossningen. Det gör också så att mjölken börjar rinna automatiskt vid synen av eller ljudet av barnet. En sorts betingning. En reflex. Blockeras frisättningen av oxytocin överger råttor och får sin avkomma. Och får de extra oxytocin beskyddar de också andras ungar som om de vore egna, också fast de aldrig haft sex.
Vi skall inte heller glömma prolaktinet, som utsöndras då brösten berörs. Samt av sött. Och under orgasm. Prolaktinet ökar hjärncellernas tillväxt. Så ju mera sex, desto mera romantik och desto högre intelligens!!!!

Vasopressin är ett annat antidiuretiskt hormon som frigörs efter sex, speciellt hos män. Kontrollerar törsten, ger aggression.
Prärievargar har mycket mera sex än vad som behövs för reproduktionen. Och liksom mänskan bildar de rätt stabila par. Blockeras produktionen av vasopressin löses bandet upp omedelbart och vargarna beskyddar inte längre sin partner från nya "erövrare". I denna värld av kemiska signaler är inte mänskan vetenskapligt sett monogam. Vi faller inte under de 3% av arter som är monogama. De som håller sig till en partner har ofta höga nivåer med vasopressin. Experiment gjorda med hannar visade detta klart. Hölls hannarna isolerade före och efter parningen visade det sig att före var hannen neutral mot honor. Men 24 tim efter parningen var han fast för livet. Och svartsjukan sätter in. Skilsmässorna har en topp fjärde året efter giftermålet.

Endorfiner. Kroppen vänjer sig med dessa kemikalier och vi bygger upp en tolerans mot ämnen som du blir "hög" av, som PEA. Efter PEA excitation flödas hjärnan av endorfiner. Till skillnad från PEA lugnar de sinnet, dämpar smärta och minskar på ångest. Vi kan då äntligen äta och sova i ro. Du kan få harmoni. Tillgivenheten ökar och det blir svårt att bryta ett förhållande. Det man kallar separationsångest kan egentligen vara abstinensbesvär. En passionerad romans kan kallna till "befästande" eller "äkta kärlek" och då produceras endorfiner eller kroppseget morfin, starkare än knark.

Man tror att detta "klickande" också kan ske med en person som vi kan känna igen en föräldra-barn relation med. En person som vi undermedvetet tror kan ge oss tillbaka något av det vi känner vi förlorat under vår uppväxt. För någon är det trygghet, för andra värme, äventyrslusta eller dyl. Kanske det är därför väluppfostrade flickor faller för odågor. Detta undermedvetna val sätter sprätt på våra molekyler. Denna period då hjärnan flödas av kärleksmolekyler håller i sig olika länge från person till person, ofta mellan 1/2 år till 3 år, eller 6 år. Hos de flesta normaliseras de sedan. För ombytliga mänskor missas det "höga" tillståndet, så de behöver ett annat temporärt "högt" förhållande, ett annat kemiskt fix. Om dessa kärlekstörstande mänskor förblir gifta behöver de nya förhållanden för att hålla sin motivation hög, med flera och högre risker.

Kärlek som medicin
100-500 mg fenylalanin per dag i två veckor har påvisats helt bota depression. Nu håller man på att ta reda på hur PEA kan hjälpa i andra kemiska reaktioner som att bota sjukdomar som Parkinssons, MS mm. Kärleken är verkligen helande. Oxytocin kan också ha föryngringseffekt. Man har påvisat en 10 år yngre look om man har sex 3 gånger per vecka i stadiga relationer. Man har också sett 1990 att förälskelse biokemiskt liknar obsessiv-compulsiv störning (OCD), där man uppvisar tvångsmässighet. Att konstant tvätta händerna, kontinuerligt checka något, maniskt städande, kollande om dörren är låst osv. är symptomen. Detta med kärlekens koppling till hälsan skall vi se närmare på senare. Ett av nyckelorden är endorfiner, samt balansen dopamin/serotonin.

Maktlöshet - lidande - uppskattning - kärlek
Känslor inverkar också på kroppens energier. Positiva känslor är närmande, drivande, utmanande och ger energi; negativa känslor är tillbakadragande, hämmande och kräver energi. Emotioner som sorg, avund, raseri uppmanar dig att ställa upp för den andra (= att ge). Glädje, kärlek handhar vi genom att ge den andra tillåtelse att "flöda över" våra somatiska och affektiva erfarenheter. Ilska, rädsla, nyfikenhet och lek, upprymdhet eller separationsångest mobiliserar (kräver) energi via stressresponsen. Om man trots upprepade försök inte erhåller den respons eller belöning man förväntar sig av sitt arbete är det slöseri med energi att fortsätta. Kroppen tar då till en tillbakadragande teknik; ledsenhet (den svagaste av de negativa känslorna). Under denna tillbakadragna tid är det meningen att omforma målen till nya, uppnåeliga mål. Ledsenhet kan på detta sätt ses som en resursbevarande respons. Det kan vara en av "feelings" (i motsats till emotion) viktiga uppgifter att fungera som ett feedback-system för jag-medvetande, så att man kan vara alert angående ens ställning i världen.

Om upplevelsen av eget inflytande är litet blir patienten passiv, situationen låses fast. Resultatet blir maktlöshet, mindervärde, osäkerhet och missmod. Jakten på en lösning utanför en själv intensifieras i takt med att tilltron till egen förmåga minskar. Mycket tyder på att lidandet kan vara ett resultat av ett sjukt samhälle, som hindrar medborgarna att fungera utifrån sina speciella resurser och möjligheter. Maktlöshet ger smärtor. Uppmärksamheten skall inte riktas ensidigt mot individen. "Fängelset" i form av sjukdom kan ibland fungera bättre än "frihet" utan sjukdom. Att bli frisk kan vara som att komma "ur askan i elden".

Emotioner guidar uppmärksamheten och fokus mot saker som är relevanta för mål och angelägenheter som innefattas i den emotionella situationen. Det som är viktigast uppmärksammas först. Men ges exklusiv prioritet åt dessa mål förlorar vi perspektivet eller det långsiktiga målet.

Positiva känslor neutraliserar
Emotion organiserar upplevd erfarenhet till en sammanhängande helhet. Känslorna behöver inte vara medvetna. De kan också skickas tillbaka för omtolkning av känslans värde. Olika känslor får olika värde och därmed olika reaktivitet och reglering. Detta kallas affektiv stil, och dess olika parametrar kan mätas objektivt. Det finns individuella skillnader i relationerna mellan PFC- och amygdala funktion och specifika komponenter av affektiv stil. Speciellt positiv affekt och välmåga påverkas och dessa associeras med höga aktivitet i vänstra prefrontalcortex (PFC). Det leder till en effektiv modulering av amygdala-aktivering och ger en snabb återhämtning i respons till negativa och stressande händelser. I perifer biologi fås lägre basal kortisolhalt och högre nivåer med antikroppar.

ANS-responsen (sympatikus och parasympatikus) studerades mest angående de negativa känslorna ilska, avsky, rädsla, ledsenhet, detta för att det fanns skäl att anta att positiva känslor inte skulle ge några skillnader i responsen. Deras beteende kräver inte ett stort autonomt stöd. Positiva känslor associeras mera med fysiologisk tystnad, och deras funktion är att "göra ogjord" den automatiska aktivering som negativa känslor åstadkommit (energisparande). Positiva känslor är en bra och snabb neutraliserare som vaktar homeostasen. Se äv. vänster – höger problematiken.

Levenson bekräftar att ilska ger högre fingertemperatur än rädsla. Dessutom har han fått fram en reaktionsgradient i hjärtslagsfrekvens, så att ilska ger flest hjärtslag, sedan rädsla, ledsenhet och avsky i nämnd ordning. Rädsla ger störst perifer kärlutvidgning, och högre fart på blodet.

Att kunna sätta ord på sina tankar och känslor är viktigt. Metaforer (ex. i drömmar) kan också användas.
Den som inte får någon hjälp från omgivningen måste hjälpa sig själv. Ett skydd (skal) mot hopplöshet och osäkerhet kan vara hårda, värkande muskler. Muskelsmärtor kan tolkas som ett rop på hjälp och är lättare att uthärda än själsliga smärtor. Amygdala är viktigast för rädslan.

Kärlek gör dig ledsen?
Kärlek kan göra dig ledsen och deprimerad ibland. Ett av symptomen som OCD har är sänkt serotoninnivå. Och det har ju satts i förbindelse med depression och ångest. Man har funnit 40% lägre halter hos nyförälskade än hos motsvarande "normala".

Förhållanden kräver arbete. Och man orkar inte efter en tid. Molekyler är inte hela historien. Kultur, andra omständigheter, personligheter och en hel massa annat avgör vem som förvrider huvudet på oss och vem som lämnar dig kall. Att ta "förälskelsepiller" är inte lyckat - utan att göra det bästa av de naturliga "höjdare" som livet ger.

Litteratur:
Daniel G. Amen, M.D. 2007: Sex on the Brain. 12 Lessons to Enhance Your Love Life. RandomHouse.
Bunkholt - Sandsberg S.1997: Kroniska muskelsmärtor – psykosociala orsaker och konsekvenser. – i Gunvaldsen Abusdal U. & Natvig B. (red.) : Fibromyalgi. En bok om muskelsmärtor. Liber AB.
Davidson R. J. 2004: Well-being and affective style: neural substrates and biobehavioral correlates. Philos. Trans. R. Soc. London B., Biol. Sci. 29: 359 (1449) 1395 - 411.
Davidson R.J. 2003 a: Affective neuroscience and psychophysiology: toward a synthesis. Psychophysiology 40:(5): 655 - 665.
Helen Fisher, 1994: Anatomy of Love: A Natural History of Mating, Marriage, and Why We Stray. RandomHouse.
Levenson R.W. 1994: The search for autonomic specifity. – i Ekman & Davidsson (red.) 1994: The Nature of Emotion; Fundamental Questions. Oxford Univ. Press. NewYork. 252 – 257.
Shweder R.A. 1994: You are not sick. You are in love. Emotion as an interpretive system. – i P. Ekman & R.J. Davidsson (red). 1994: The Nature of Emotion; Fundamental Questions. Oxford Univ. Press. NewYork. 32 – 44.
Rowe D. 1991: Depressionshandboken. Forum. Borås.
http://www.canadianliving.com/relationships/love/10_ways_to_make_your_love_unforgettable.php
http://www.abc.net.au/rn/talks/8.30/helthrpt/stories/s49793.htm
http://www.youramazingbrain.org/lovesex/sciencelove.htm
http://www.tidesoflife.com/chemistrylessonforlovers.htm
http://xray.bmc.uu.se/Courses/Bke1/1998/Projects/Lovechem/projekt.html
http://www.mikelee.org/the-science-of-love-chemicals-and-romance.html
http://www.mikelee.org/the-science-of-love-controlling-love.html

Kärlek helar dig

Vi längtar alla efter kärlek. Utom kanske den som blivit bränd. Eller den som inte har tid. Eller den som.... Men de flesta längtar efter kärlek. Varför? Och vad händer då kärleken dör?

Vad är kärlek
Kärlek är något fint. Något stort, som tar hela oss i besittning. Inga halvmesyrer här inte.

Kärlek kräver en öppenhet och en beredskap att bli sårad, om och om igen. Inget kan vi hålla tillbaka, för gör vi det har vi inte heller kärleken. Den undflyr oss, just och just inom räckhåll. Det är då vi offrar hela vårt jag som vi får vingar. Vi kan inte säga "Så här mycket älskar jag, inte en bit mera". Den del som du håller tillbaka lever ett eget liv och håller dig tillbaka, du separeras från föreningen.

Du måste dyka i helt och fullt. Med risk för att få brustet hjärta. Med risk för att alla känslodammar brister. Då kan du uppleva välsignelsen med kärleken.

Kärleken kräver också att du tar fram dina mörka sidor och sådant som du inte är så stolt över. Också ditt skrämda jag, ditt otrygga jag, ditt avundsjuka jag, ditt ovärdiga jag, ditt avundsjuka jag, ditt ilskna jag... Ofta har vi inte ens erkänt dessa för oss själva, än mindre för någon annan. I gengäld får du förlåtelse och tacksamhet. Det märkliga är att ju mera perfekta vi är, desto svårare har vi att älska. Det är som om kärleken skulle kräva svagheter. Det är mänsklighet.

Också själva smärtan av kärleken, brustet hjärta, kan upplevas som kärlek. Om vi ger oss helt i dess våld kan vi komma ut på andra sidan som själva kärleken. Vi är kärleken. Kärleken finns överallt och alltid. Du badar i kärlek.

Ofta är det så, att det är då vi exponerar oss, då det krisar, då vi är som allra svagast, då kommer kärleken. Då ljuset faller på delar av dig som du gömt undan, inte velat se, då genomströmmas du av kärlek. Välkomna också dina mörka sidor, och du skall befrias. Du måste älska dig själv först. Eller åtminstone förlåta dig själv för att du inte är perfekt. Kärleken välkomnar allt. Den helar allt. Kärleken genomströmmar hela skapelsen, hela livsväven, hela universum. Kärleken är Gud.

Ofta tänker vi att kärleken kommer från en viss person. Utan den personen - ingen kärlek. Vi projicerar och personaliserar, kontraherar och gör ansvarig för. Vi skapar behov av den andre. Utan att inse att det är vi själva som har ansvaret, det är vi som skapar kärleken. Eller kärleken kanaliseras genom våra val.

Kärlek vid första ögonkastet

Då jag träffade min man en gång i världen var det kärlek vid första ögonkastet. Eller egentligen innan vi alls träffats överhuvud taget. Hela dagen innan gick jag omkring med en förväntan och den där sugande känslan i maggropen man har då man gungar högt. En föraning. På finska heter det salamarakkaus. Ett blixtnedslag.

Ett blixtnedslag kan också komma efter en lång bekantskap. Plötsligt så ser och förstår man bara. Oåterkalleligt. Det är som om en slöja dragits ifrån. Hjärnspökena viker undan.

Då jag fattar beslut är det litet likadant. Jag brukar gå och "ruva" på beslutet, dividera fram och tillbaka, och så plötsligt är det där. Solklart. Men kanske inte så enkelt att genomföra alla gånger. Men att fatta det kan ibland gå fort.

Vad är det egentligen som händer?

Den vanligaste orsaken bakom en förälskelse är en personlig kris som depression eller utmattning. Förälskelsen ger kraft att ta sig igenom krisen. Den ger högre självkänsla. Behov att bli självständig är en annan orsak. Kommunikationsbrister i det egna äktenskapet kan också driva fram en förälskelse. Eller en krävande och dominerande partner. Kvinnor drabbas oftare av blixtförälskelse, speciellt i medelåldern. Män har svårare att hantera den. Förälskelsen är absolut, den är som en sjukdom.

Förälskelsen handlar mycket om de egna omedvetna behoven och den omedvetna längtan man har som grundar sig i drömmar och ideal. När man är förälskad uppfattar man inte allt hos den andre, man ser ofta bara de goda sidorna. Det är också vanligt att man tillskriver den andre goda egenskaper som personen kanske inte har

Om man har en viss insikt om vem man är och vad man vill, då kan man också begära mer av livet. Man nöjer sig inte med en halvljummen och halvspännande relation, som man kan göra då man ”använder” en partner för att få bekräftelse.
Ett annat slags dolt motiv är när man inte vågar bejaka känslor som faktiskt finns, innerst inne. Det gäller att ha tillräckligt med självkänsla, för att våga begära vad man vill ha. Antingen saknar man förmågan eller modet att se den andra människan bortom konvenans och förutfattade meningar. Den andre har ”fel” titel, ”fel” bakgrund, eller någon annan inbillad brist.
Eller så är man van vid att begära lite, och nöjer sig med någon som är ”mindre” än den man egentligen vill ha.

Om man är alltför osäker och oflexibel i sin personlighet, kommer man inte att klara av en nära kärleksrelation. I stället för att enbart driva sin egen linje, måste förmågan att nyfiket intressera sig för den andre finnas. Först då kan de älskande mötas och utvecklas tillsammans.
Jag liknar kärleksrelationen vid en gemensam resa. I en bra relation speglar man sig i varandra, tar intryck av varandra. Jämkar och samtalar. En oavbruten dialog förs. Det är personen man tycker om, inte pengarna, statusen eller utseendet.

"Om du bara vore annorlunda, skulle jag bli lycklig!"
Känns tankarna igen? Du har förklaringen till varför relationen inte fungerar. Med nästa partner uppstår väldigt ofta liknande problem. Vad är det då som händer när ett etablerat par hamnar i en allvarlig kris? Litet förenklat kan man säga att rörligheten i hur parterna relaterar till varandra har upphört. Sedan har "låsningen blivit viktigare än lösningen" som en parterapeut uttrycker det. Och då behövs krisen - tills de kommit ur sitt gemensamma skruvstäd. Det är sällan som äktenskapet måste lösas upp, utan grundbulten, de problem som ligger bakom vad parterna tror de bråkar om.

Det vanligaste stridsämnet? Fördelningen av hushållsarbetet. Många gånger grälar paren också om gamla episoder i stället för vad som pågår just nu: kampen om närhet och avstånd, om jag kontra vi, om kontroll och anpassning. När de fastnar är de ofta omedvetna om sina egna, stereotypa, roller i spelet. Man åstadkommer problemen tillsammans. Mycket handlar om ens egen problematik. Man måste ta ansvar för vad man själv håller på med annars kväver man varandra, Och man kan inte begära av den andre att vara mamma eller pappa och få samma villkorslösa kärlek Det tåget har gått! Då knäcker man dessutom man-kvinnadynamiken. Vi driver oss själva in i dessa spel av reparationsskäl, när mönstren upprepas kanske vi kan reparera de sårbarheter vi fått med oss från barndomen.

Och barndomen - den bär vi med oss genom hela relationen, inte bara i förälskelsefasens totala sammansmältning: du får min tid, min kropp, min själ Det är en gemensam lyckotid som parterapeuterna alltid ber parterna berätta om - för att de ska att hitta energi till att vända krisen. Men det är också i förälskelsen förväntningarna kan bli för höga. Som om man äntligen ska få tillgång till det man inte fick under uppväxten.

De flesta människor tror att kärlek är något som har uteslutande med objektet och inte med förmågan att göra. De tror i själva verket att det rentav bevisar intensiteten av deras kärlek att de inte älskar någon annan än den älskade.

Därför att man inte inser att kärleken är en aktivitet, en psykisk kraft, tror man att allt som behövs är att finna det rätta föremålet. Det är en attityd som kan liknas vid attityden hos en man som önskar' måla, men istället för att lära sig konsten påstår, att han först måste vänta på det rätta motivet, och att han skall måla riktigt vackert när han har funnit det.

(Erich Fromm i "Kärlekens konst")

Kärleken dör
Ofta gör vi misstaget att bygga ett imaginärt sandslott av kärleken. Vi investerar all vår energi, alla våra varma tankar, all vår livskraft i detta fantasifoster. Vi gör kärleken till ett behov, ett krav, en handelsvara. Och det skapar så mycket elände för oss. Sandslott kommer av naturen att spolas bort. Illusioner skapas av dig själv. Du lurar dig själv att tro på dem. Du blir kär i kärleken.

Om vi jämför med en annan fin känsla, glädjen, ser vi det klart. Ingen tror på fullaste allvar att glädjen hänger ihop med en viss person. Vi vet ju alla att glädjen börjar inne i oss själva, nedifrån magbotten. Den stiger upp i oss och kan inte hejdas. Sandslottet, illusionerna, är en följd av, inte en orsak till att vi älskar. Ingen utifrån kan skapa din kärlek. För kärleken är.

Vi vill fånga denna känsla, hålla fast den, vi ser omkring oss för att se vem som skapade den, och den person vi lägger ögonen på tillskrivs dessa känslor. Det är en form av prägling. Är vi nära dem, kanske samma känsla igen stiger upp ur vår kropp. Vi börjar längta efter den personen. Och får vi ingen "träff" på känslan genast blir vi besvikna. Törsten släcktes ej. Våra förväntningar fick sig en törn. Vi skruvar upp dem, längtar ännu mera, tills vi inte längre är närvarande i nuet. Vi blir beroende som av knark.

Vårt behov kommer sedan att stöta bort den andra personen. För hur skulle någon kunna fylla upp tomrummet inne i oss? Att axla ansvaret för att vara den som står för vår kärlek? Vi desillusioneras. Vi blir objekt som bara skall fylla den andre.

Svartsjuka är en annan känsla som inget har med kärlek att göra. Bara med behov och dålig självkänsla. Kärleken är en liten fågel som kommer för att glädja dig genom att sitta i din hand. Du kan inte stänga handen, då flyger den bort. Kommer den inte tillbaka var den aldrig din. Är handen öppen kommer den, alltid.

Om man är gift med en ängel, vad blir man då? En djävul, Om parterna bara korresponderar med var sin halva kommer ingen i paret att känna sig hel. Och det finns många sätt att fastna i sin respektive halva: En skäller, en tystnar. En anklagar, en kommer i försvar. En dominerar, en blir passiv. Mot den som är deprimerad skriker man och blir frustrerad. Det är ett rollspel.

Det kan också uppstå när man söker sig till något bekant hos partnern: En kvinna som haft en dominerande far känner sig trygg med en dominerande man. En man som haft en kritiserande mamma känner igen sig med en kritiserande hustru.
Det vi dras till i förälskelsen är det vi sedan irriterar oss på, för ganska snart stöter man på sitt problem från uppväxten: Att man inte kunde hävda sig mot dominansen eller kritiken. Och så skyller man på partnern.

Också följande exempel: Man låter den bli arg som har mest tillgång till sin vrede. Eller låter den bli ledsen som har lättast för sorg. På så sätt lyckas man spela ut sin egen - otillgängliga - ilska respektive sorg.
Det kan vara helande i början, men inte i längden. Man lär sig inte av varandra och växer inte tillsammans. Ingen får fatt i sin egen dolda sida.

Att man går med på saker fast man inte vill. Förmår man inte uttrycka sig rakt till varandra kan reaktionen bli passiv aggressivitet med nej till närhet och i värsta fall otrohet som ett verktyg för att komma ur ett destruktivt grepp. Det skapar ofta en mycket svår kris i relationen. Tänk om två parter kunde dela med sig om sina tvivel på vägen, vilken relation de skulle få! Men han vet också att rädslan ibland kan stå i vägen - så att den ena inte vågar höra om den andres tvekan. Då är det väl inte konstigt om man inte får ur sig sitt missnöje? - Men då bör man också titta på hur bägge gemensamt åstadkommit ett klimat där det är svårt att vända på de negativa stenarna.

Sluta låtsas att du inte vet vem du är. Ingen annan kan göra dig fullständig. Ingen annan kan ge dig din kärlek. Kärlek kan varken ges eller tas emot. Kärlek kan bara upplevas. Du kan dansa i glädje med någon genom livet, men ingen kan ge dig den. Dina behov har inget med den andre att göra. Dina behov är dina.

Kan man sluta se att det bara är den andres fel går det ofta snabbt att vända en kris.

Litteratur:
B. Bays, 2006: Freedom is. Liberating your boundless potential. Hodder & Stoughton Ltd, Edinburgh.

Agneta Lagercrantz, http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sexrelationer/artikel_434207.svd Låst läge går att lösa. SvD 28 juni 2005.

Helen Fisher, 1994: Anatomy of Love: A Natural History of Mating, Marriage, and Why We Stray. Random House.

Kärleken, den mest fruktade

"Vi är rädda för allt möjligt, men mest av allt är vi rädda för kärleken," säger Rosen, Boehle och Bays i sina böcker. Kärleken är fruktansvärd för att den kräver allt av oss. Den kompromissar inte, den tål inga hemligheter, den är kapitulation utan kontrollmöjligheter. Kärlek är att ge sitt hjärta i pant till en annan mänska, utan garantier att det slutar lyckligt. Kärlek kräver stor tillit. Få är beredda att till hundra procent gå med på detta. En kärlek som inte är villkorslös har stora chanser att ge oss sårade hjärtan. Det är därför vi är rädda. Ingen vill frivilligt ådra sig brustet hjärta. Rädsla ger stress. Kärlek är helande.

Rädslor ger stress. Ofta tänker man sig att stressen kommer utifrån, men den kan lika gärna komma inifrån dig själv. Din kropp har ingen skillnad på varifrån den kommer. Mängden stress är heller inte så viktigt, utan hur du tar den. Stresshantering kan se olika ut. Alla har sin egen variant. Med ett modernt ord kallas det coping. Det är hur man handhar den totala stressbördan som ligger på ens axlar. Det finns bra sätt och så dåliga sätt. Aktiva och passiva, som i bokföringen. Stress ger kroppsliga och psykiska besvär. Utmattning och stress kan leda till ökad spänning och smärta i kroppens skelett och muskler. Hjärnans förmåga att filtrera impulser från kroppens muskler och skelett minskar när man är utmattad. Därför kan smärtsignalerna bli fler och upplevas tydligare vid ett utmattningstillstånd. Hjärnstress gör att den vänstra hjärnhalvan används mycket mera och då lider helhetsbilden. Proportionerna försvinner och vi ser på världen genom ett nyckelhål. Försök själv göra det, och du ser bara detaljer. Skönheten i omgivningen försvinner helt.

ABC om stress Stress kräver energi. Resultatet är anpassning. Där har vi stressens nyckelfunktion. Då vi talar om coping är det kanske lättast att tänka den som en social hierarki. De som har god stresshantering befinner sig oftast högt upp i hierarkin. De har god ekonomi, god status både i form av makt över andra mänskor och i form av materia runt sig. Också familjen kan vara uppbyggd för att vara en statussymbol. Den här gruppen gör något åt problemet. Den sociala omgivningen är viktigast då vi utvecklar en sjukdom, inte vårt medicinska kunnande. Någon har träffande sagt, att vår bästa läkare är en biolog, som kämpar hårt för bättre miljö. Eller en politiker. Något att tänka på. De som har dålig stresshantering finns lägst nere i hierarkin. Det är våra barn. Kvinnorna likaså, speciellt ensamstående kvinnor (och vissa män) och kvinnor med lågstatusjobb. De har små kontrollmöjligheter och siktar in sig på att dämpa olustkänslorna, ex. med humor. Inte underligt att det är dessa som får reuma och värk. Vilken mänskotyp vi är bestämmer också hur vi reagerar på stress. Det finns en metod som heter Enneagram som kan användas för att ta reda på typ; där finns 9 olika. Vår typ är oftast ett inlärt beteende, dvs. det är våra upplevelser som är avgörande. Upplevelser är som vi lärt oss att medvetandegöra via känslor. Graden av medvetandegörande kan variera mycket. Speciellt rädslor ger spänningar i kroppen. Du behöver bara tänka på din reaktion om du skulle möta en björn för att inse det. Det känslostyrda, autonoma nervsystemet bestämmer kanske mest vad som händer i din kropp. HPA- och SAM-axlarna är nyckelbegrepp, som jag inte skall gå in på mera här. Då vi talar om stress brukar vi oftast använda tre typer, A, B och C. Också Jungs fyra typer brukar ofta användas. A-typen. Det är de nervösa mänskorna. De som inte kan sitta stilla. De som vill vara "nyttiga" och till lags. De som blir aggressiva ibland. Man kom på dessa vid en läkarmottagning. Man såg att det var bara den främre kanten av stolarna som nöttes. Kliniken hade också ovanligt många som led av hjärt- och kärlbesvär. Cancersjuka och de med fibromyalgi hör också ofta hit. De är "världens snällaste mänskor". B-typen. Den som tar allt lugnt. C-typen. De är de som hellre flyr än fäktar. Inlärd hjälplöshet. Lidande är ett sätt att bekräfta kroppsligen vad vi mentalt redan erfarit (underkastelse). Den sociala, yttre världen "kryper in under skinnet". Ofta är de fysiska symptomen inte livshotande, utan resultatet är just lidande. Smärta är en psykisk sak som känns fysiskt. Alla känslor går ut i kroppen. Jag tycker att den "vanliga" ilskan är lite bortglömd. Forskningen handlar nästan bara om den problematiska och sjukliga vreden. Men ilskan är viktig för oss. Den slår larm om att något är fel, så att vi inte står likgiltiga i en situation som vi behöver förändra, den markerar för andra var våra gränser går. Katharsisteorierna om ilska verkar dock inte stämma i verkligheten. Ju mer man lever ut sin ilska och sina aggressioner, desto mer tycks de växa i stället, ju mer man ältar oförrätter, desto argare blir man. "Aggressionshämmad" har varit ett vanligt, negativt begrepp inom psykologin. I dag är de flesta forskare på området överens om att det stora problemet inte är för lite aggressivitet, utan för mycket.

Vad göra? Om man nu inte tillhör höjdarna, utan är en vanlig medelmåtta utan möjligheter att själv bestämma över sitt liv, hur skall man då kunna bemästra stressen? Vad gör alla mänskor? Jo, de skämtar och skrattar. Humorn är en underbar gåva vi fått. Om vi lyckas se det komiska i situationen känns den inte lika hemsk längre. I allmänhet är det upplevelsen av positiva känslor som är viktig som motpol till de negativa. Och förmågan att förlåta, speciellt sig själv. Man måste tillåta sig att vara bara en mänska med fel och brister. Det är vi alla. Känslan av ett sammanhang och en mening med livet är också viktig. Religionen kan fungera som en sådan. Eller känslan av en uppgift i livet. Djur och natur med dess skönhetsupplevelser är ett annat sätt att stressa av. Många välkomnas hem av en hund som vill ut och gå. Vandringar i naturen hör till finländarnas favoritsysselsättningar. För mig personligen har det här sättet varit viktigt, därav yrkesvalet. Jag kan inte låta bli att berätta en historia av de många mina föräldrar brukar berätta om mig. (Ibland blir det litet pinsamt.) Jag hade studerat biologi några år och var på besök hemma. Mina föräldrar hade minkfarm där jag brukade hjälpa till. Den här gången fann jag ett mössbo med helt försvarslösa, små mössungar. Jag hade inte hjärta att trampa ihjäl dem, utan lade dem i min vante och tog hem dem. Jag fick sedan bråttom tillbaka till Åbo och glömde tala om vad som fanns i min vante. Där låg vanten sedan bredvid spisen. Efter ungefär två veckor ringde min mor och berättade vad hon fann. En vante som kryllade av möss. Hon förstod genast vem som varit framme. Konstigt att de levde så länge, arma krakar. Hon var inte glad. I dag skrattar vi båda gott åt händelsen. Musik, meditation och dagdrömmeri kan också vara en utväg. Alfons Åberg hade en sådan fantasikompis, som tyvärr ofta gjorde de stygga sakerna. Ibland blir kompisen mera konkret, till en bipersonlighet. Att skriva, läsa och måla kan också vara avstressande, åtminstone i den grad att man får en större förståelse och kunskap. I allmänhet alla kreativa sätt. Kreativitet sitter i högra hjärnhalvan; positivt tänkande, eller dämpande av känsloflödet i vänstra hjärnhalvan. Det har man funnit vid meditationsstudier. Positiva känslor associeras mera med fysiologisk tystnad, och deras funktion är att "göra ogjord" den automatiska aktivering som negativa känslor åstadkommit (energisparande). Positiva känslor är en bra och snabb neutraliserare som vaktar homeostasen. Känslor ger också större anpassning jämfört med reflexer och halv-automatiska responser. Ger rationell problemlösning, flexibilitet (mera än vanor och attityder) och kontroll. Känslor och medvetande är därför anpassning. Om du jämför dessa faktorer med faktorerna som ger god hälsa ser du likheten. Stress är därför enligt min uppfattning i grunden en god sak. Men för mycket av det goda är också illa, som vi alla vet. Lagom är bäst.

Stress är inte detta Ordet stress har använts löst hit och dit. Det är kanske bäst att klart säga vad stress inte är: Stress är inte nervös spänning. Stress reaktioner finns även hos lägre djur och i växter utan nervsystem. En alarmreaktion kan fås också genom att skada en denerverad kroppsdel. också under djup bedövning och medvetslöshet. Även i cellkulturer utanför kroppen. Stress är inte en "första-hjälpen" utlösning av hormoner från binjurmärgen. I akut stress ses ofta en adrenalinutlösning, vilket påverkar hela kroppen. Dess roll i allmänna inflammatoriska sjukdomar som artritis, tuberculosis är liten, men dessa kan ändå ge stor stress. Adrenalin spelar inte heller någon roll i lokala stressreaktionen. Stress är inte det som orsakar en utlösning av hormoner frän binjurebarken (kortikoider). ACTH (hypofyshormon) kan utlösas utan att ge bevis på stress. Stress är inte ett icke-specifikt resultat av skada enbart. Normala och tom. trevliga aktiviteter - ett spel, tennis eller en passionerad kyss - kan ge ansenlig stress utan att ge stor skada. Stress är inte en avvikelse från homeostas. Alla biologiska funktioner - ljud, ljus, muskelkontraktion mm. - ger en markant avvikelse från homeostasen i de aktiva organen. Detta beror troligen på ett lokalt behov av ökad energi, men kan ge enbart en lokal stress som inte ens behöver ske samtidigt med den specifika aktiviteten. I dag talar vi mycket om allostasi. Stress är inte det som orsakar alarmreaktion; det gör stressorerna, inte själva stressen. Stress är inte identisk med alarmreaktion eller med G.A.S. ("general adaptation syndrome", kallas i dag stressfaser) som helhet. G.A.S. karakteriseras av vissa mätbara organförändringar som orsakas av stress. Stress i sig är inte en icke-specifik reaktion. Mönstret i stressreaktionen är mycket specifik: den påverkar vissa organ (Binjurarna, thymus, mag-tarm-systemet) på ett mycket specifikt sätt. Stress är inte en reaktion mot vissa saker utan kan produceras av vad som helst. Stress är inte nödvändigtvis oönskad. Det beror på hur du tar det. Stress från misslyckanden, förödmjukelse eller infektion är skadlig, men stress från eggande, kreativt och framgångsrikt arbete är nyttig. Liksom energikonsumption kan stressreaktionen ha både goda och dåliga sidor. Stress kan inte och borde inte undvikas. Alla är satta under stress i någon mån. Också medan du sover måste hjärtat fortsätta slå, lungorna andas och hjärnan arbeta i form av drömmar. Stress kan undvikas endast genom att dö. Påståendet "Han lider av stress" är meningslöst. Vad vi faktiskt menar är att han har för hög stress. Alltså, stress kan inte definieras. Stress är mycket reell.

Inre stress Varifrån kommer inre stress, och vad är det? Man tänker sällan på att det är vi själva som skruvar upp förväntningarna och ställer målen. Då är det också vårt eget fel många gånger om dessa inte stämmer med våra resurser. Det är så lätt att skylla på någon/något annat. Det är vi som godkänner att någon/något får påverka oss. Vi ger det vikt och betydelse. Din kropp har en yttre värld, en omgivning, och en inre värld, din fysiologi. Vi fokuserar ofta på vår yttre värld då det gäller stress, och det är förstås helt ok. De yttre faktorerna kan vi göra något åt. Vi kan dra ner på tempot. Ofta hjälper det inte. Jag har alltmer blivit övertygad om att det inte är vår yttre stress som gör oss sjuka, utan vår inre, vår fysiologi, och allt som styr den. Och en av våra viktigaste styrfaktorer i fysiologin är rädsla. Speciellt rädsla som vi upplever som barn, kanske för att då har vi ingen makt, inga kontrollmöjligheter, liksom i kärleken ovan. Det är absolut omöjligt för oss att ha god stresshantering. Om det dessutom sker innan språket utvecklats kan vi inte heller uttrycka vår rädsla. Vart hamnar den då? Naturligtvis i kroppen. Den hamnar i vår omedvetna kropp. Där kan den finnas hela livet, eller aktiveras av någon association, eller någon energitillförsel. Terapier som Rosenterapi hittar oftast sådana "undanstoppade" känslor. Vår kropp är klok, som tar hand om dem åt oss, tills vi är kapabla att omarbeta dem i medvetandet.

Sorg ger en inre förgiftning Alla gifter som lagras i din kropp. De farligaste är de fettlösliga som lagras i din fettväv. De samverkar med varandra och med andra faktorer, också med tillfälliga yttre faktorer som elektriska kraftfält, sur miljö, solsken och inre som hormonstatus, ålder mm. Att sorg faktiskt är stressande fick jag mycket handgripligt lära mig. Och att sorg kan göra oss gråhåriga över en natt, att sorg kan döda. En medelålders man sökte. Han hade alla tecken i kroppen på en förgiftning, men han påstod att det inte kunde stämma. Ländryggszonerna var ömma, men ingen värk. Men den känslomässiga ryggen sade till skarpt, och detsamma den känslomässiga avgiftningen. Så jag kopplade ihop det med gammal, obearbetad sorg. Frun hade dött flera år tidigare. Tänkte att det säkert var förklaringen. Så nästa dag fick jag läsa i tidningen att dottern dött plötsligt. Jag hade aldrig förr tänkt på det här sättet. Att starka känslor skulle nedsätta främst leverns arbetsförmåga. Antalet stresshormon ökar förstås kraftigt, och de skall också levern klara av att bryta ned, men det är också något annat. Själva leverns arbetsförmåga skadas. Levern bryter ner gifter i två faser. Den första fasen gör avfallet bara giftigare, då det spjälks. den andra fasen skall foga ihop avfallet på ett nytt sätt, så det kan föras ut ur kroppen. Här behövs svavel och glutamat. Men inhibieras fas II så får vi ju en sådan endogen förgiftning. Ökad bildning av fria radikaler i kroppen gör sitt till.

Man behöver sina sjukdomar Varför lyder inte folk föreskriva order för att bli bra? Varför gör de inte som vi säger? Varför gör de sådant som man säkert vet är skadligt? Vill man ha sina sjukdomar? Vill man inte bli bra? Det kan faktiskt vara så ibland. Om kostnaderna (psykiskt och fysiskt) med att bli frisk överstiger tillgångarna (de personliga resurserna och interaktionerna) kan det bättre alternativet vara att förbli sjuk. Det är i alla fall socialt accepterat. Och det skall helst också synas att man är sjuk. Accepteras inte nödropet genast, tvingas den sjuke att bli ännu sämre. Ifall han inte anser sig kunna bli frisk. Ett sådant samband har visats ex. för fibromyalgi. Det här sker förståss inte medvetet, utan det är de undermedvetna, obearbetade processerna som styr. Ibland kan också de yttre faktorerna faktiskt vara övermäktiga. Det får man lov att acceptera. Sjukdom är ett medel i kampen om status och makt.

Sjukdom och hälsa - en balansgång Det verkar som om hälsa är en balansgång mellan god anpassning = friskhet å ena sidan och dålig anpassning = sjukdom å andra sidan. Immunsystemet och ämnesomsättningen är också beroende av en god anpassningsförmåga. Allostasi är en balans som skapas genom att framkalla ännu mera störningar, ex. sjukdomen förvärras. Detta är vanligt vid manuella terapier och följer helt kaoslagarna. Stress behöver inte vara enbart skadlig. Den har många positiva och livsviktiga sidor. Vår goda anpassningsförmåga, som vi berömmer oss av, hade vi inte haft utan stress. Vi övervinner hoten och hindren. Vi har drömmar och ställer upp mål. Hälsa kan inte sägas vara frånvaro av sjukdom. Den som ser fysiskt frisk ut kan må psykiskt dåligt. Inom alternativ medicin brukar vi jämföra med ett isberg. Vi ser toppen av berget som den etablerade, fysiska sjukdomen, men under ytan finns det oändligt mycket mera. Längst ner av isberget finns total friskhet och hälsa. Skolmedicinen åtgärdar bara toppen, om ens det. Alternativmedicinen åtgärdar också det som finns under vattenytan och som vi ej kan se. Total hälsa måste på detta sätt att se vara mycket sällsynt och kortvarig. Och stämmer den här definitionen ovan så måste det förhålla sig just så. Vi kanske inte behöver eftersträva total hälsa, utan en rimlig hälsonivå i den här jämvikten.

Varning för terapeuter I det här fallet finns det några saker man alltid skall komma ihåg: Terapeuten har nästan alltid egna ouppklarade problem som han/hon försöker bearbeta via dig. Terapeuten kan lätt vilseleda dig, eftersom du i denna situation är så sårbar. Godkänn ALDRIG något som inte känns äkta. Rowe, som själv är terapeut poängterar: VARNING FÖR TERAPEUTER. Men utan vägledning kanske du inte klarar av att ta reda på vem du är. Se till att terapeuten själv vet vem han/hon är. (Det här är svårt, för omedvetna trauma som ännu påverkar ens förklaringsvärld KAN MAN ABSOLUT INTE SJÄLV, dvs. din hjärna, VETA AV.) Du bär själv ansvaret för dina val. Dina föräldrar är inte skyldiga. Eller din chef, din man. Du väljer. Föräldrar KAN ALDRIG VARA PERFEKTA. De är också barn till icke perfekta föräldrar osv. Som barn är du helt beroende av dem, men som vuxen kan du ta ställning till deras värderingar och beteenden. Gör det. Se deras brister och acceptera dem som mänskor. Du skall se att relationen mellan er vips blir mycket bättre. Du behöver dina icke-perfekta föräldrar för att växa. Tacka dem för att de inte gjort allt rätt. Då har du en chans att ta reda på sanningen om dig själv. Det här betyder ändå inte att barnmisshandel och brottsligt beteende skall accepteras. Sådana trauman är det mycket svårt att ta sig ur. De sitter djupt nerbäddade i kroppen. Du behöver din uppfostran för att bli en social, medkännande individ.

Sjukdom är samhällets beställning Då hälsa jämförs med klass får man nästan alltid samma svar. Sämst hälsa av alla har de lågavlönade kvinnorna, arbetarkvinnorna, bäst hälsa har de högst avlönade männen, de högre tjänstemännen. Det verkar som om den låga sociala statusen straffas med lidande. Symptomen och sjukdomarna är sällan dödliga. Kvinnor lever ännu längre än män. Lidandet i form av värk, depression, allergier mm. har en social funktion, en underkastelsefunktion??? Och det är de sjuka själva som omedvetet framkallar symptomen. Det brukar kallas psykosomatiska sjukdomar, och är bäst accepterade hos barn, som inte själva har någon möjlighet att på annat sätt vinna acceptans. I slutändan betyder det här att det finns en social beställning på sjukdom och att ett ojämlikt klassamhälle aldrig kan bli friskt. All sjukvård måste börja med ren natur och god social miljö. Allt prat om inbesparingar i den sociala sektorn gör samhället bara mera sjukt, med allvarligare sjukdomar. Nu kan sjukdomen nog också bekämpas underifrån. Genom att höja självkänslan hos de drabbade kan symptomen minskas. Samhället gör detta genom sjukskrivning. Att överföra symptomen till en sjukdom är allmänt accepterat och fritar den som är sjuk från ansvar. Men betyder också att då han blir friskförklarad har han samma ansvar igen.

Vad är god hälsa Det har just inte forskats i hälsa. Man har beskrivit sex viktiga faktorer för att må bra: självständighet, frihet "Jag är oberoende" kontroll över tillvaron "Jag kan påverka" personlig utveckling "Jag lär mig ständigt" goda relationer med andra mänskor "Jag har vänner" känsla av att leva ett meningsfullt liv "Jag ställer upp mål som jag strävar mot" acceptera sig själv som man är "Jag duger" Salutogenes, dvs. hälsans ursprung, är något som allt mera kommer in i forskningen. Det sker ett skifte i tänkande från risker och materia, (ss. bakterieinflammationer och läkemedel) till ett tänkande om resurser och kunskap (ex. immunsystemets funktioner, livskvalitet). Omedvetna faktorer är i förbindelse med de autonoma funktionerna, muskelspänningarna och sättet att röra sig, och att de är uttryck för undermedvetna psykiska försvarsmekanismer. Vanligen blir inte kroppsuttrycken medvetna, liksom inte heller de ursprungliga utlösarna av uttrycket . "Mindre friska mänskor är ur stånd att formulera sina egna behov. De är mera vana att leva för andra, och de gör ofta litet för sig själv. Under behandling är de till att börja med ur stånd att ge en klar bild av sina känslor, sin frustrering, vrede eller depression (sk. introvert problematik). Då de slutligen upptäckt egna behov och känslor, slutar de använda sin sjukdom som ursäkt för att inte skaffa sig, eller göra, vad de vill. De finner energi i sitt inre och behöver inte mera sjukdomen som substitut för ex. depression”. Frågan om hälsa verkar ytterst vara en fråga om känslor, sammanhang och helheter, handlingsutrymme, sociala nätverk och självkänsla (jag-medvetande), vilket avspeglar mänskan som en social varelse . Sjukdom uppstår då toleransgränserna överskridits. På samma sätt som kroppen har sina smärtsamma helningsprocesser har också ”själen” sina ofta smärtsamma processer av sorg och depression. För att kunna bli helad krävs ibland att sjukdom framkallas (positiv feedback), ex. genom inflammation eller depression. Vi borde bättre lära oss se dessa samband. På så sätt skulle sjukvården kunna göras billigare, gm. att åtgärder kan sättas in tidigare och dyr specialsjukvård undvikas. Mycket tyder på att god hälsa grundläggs tidigt i barndomen, och utvecklas genom ett ständigt samspel mellan personlighet och omgivning under resten av livet. Lev här och nu, inte i det förflutna eller i framtiden. Låt livet komma till dig.

Litteratur:

Bays, Brandon, Freedom is. Liberating your boundless potential. Hodder & Stoughton. London. Boehle S.1994: Kroppen minns det du vill glömma – om kroppsterapier. Trevi. Bunkholt - Sandsberg S.1997: Kroniska muskelsmärtor – psykosociala orsaker och konsekvenser. – i Gunvaldsen Abusdal U. & Natvig B. (red.) : Fibromyalgi. En bok om muskelsmärtor. Liber AB. Davidson R.J. 2003 a: Affective neuroscience and psychophysiology: toward a synthesis. Psychophysiology 40:(5): 655 - 665. Diderichsen-Hult A.-C. 2000: Skolhälsovård – ett område med stora möjligheter ur ett folkhälsoperspektiv. – i Hertting A & Samuelsson J. (ed.): Smärta och trötthet – ohälsa i tiden. Studentlitteratur. Frankl, Viktor (1947)1981: Livet måste ha en mening. Supra-meningen. Aldusserien. Hertting A. & Larsson S. 2000: Smärta och trötthet – en utmaning för hälso- och sjukvården. I Hertting A & Samuelsson J.(ed.): Smärta och trötthet – ohälsa i tiden. Studentlitteratur. Jaffe T.D. 1981: Din inre läkare. Psykologiska tekniker för att återvinna hälsan och förhindra sjukdom. W&W. Stockholm. Jonsdottir, Ingibjörg H, & Holger Ursin, 2008: Stress. Fyss. http://www.svenskidrottsmedicin.se/fyss/pdf/44_Stress.pdf Krohn, J. (ed.), et al. 1996: The Whole Way to Natural Detoxification: Clearing Your Body of Toxins. Hartley & Marks Publ. Lundberg Ulf & Wentz Görel 2005: Stressad hjärna, stressad kropp. Om sambanden mellan psykisk stress och kroppslig ohälsa. W&W. Mayland, Elaine , 1995: Rosenmetoden. Energetica förlag. Scandbook, Falun Risse´n, Dag. 2006: Repetitive and monotous work among women. Thesis, Stockholms universitet, psykologiska institutionen. Rowe, Dorothy 1991: Depressionshandboken. Forum. Selye H.A syndrome produced by diverse nocuous agents. Nature 1936;138:32. Selye, Hans, The Nature of Stress, http://www.icnr.com/articles/thenatureofstress.html Svennevig H. 2003: Therapies of well-being. The use of touch-based therapies as tools of increasing well-being and understanding the self. Tammerfors universitet. Dissertation. www.acta.uta.fi Webb, Karen, 1997: Enneagram, de nio personlighetstyperna. Forum, Borås.

Välkommen till Resan

Alla har vi problem som vi har känt oss insnärjda eller begränsade av. Vi hör vår egen själs röst som viskar till oss men vi får inte kontakt med denna potential. Istället känner vi oss på något sätt blockerade, begränsade av våra egna problem. Det kan vara så enkelt som känslan av att det måste finnas nånting mer i livet, eller så komplicerat som känslan av att vara totalt misslyckad. Det kan vara så försvagande som ett beroende eller så livshotande som en allvarlig sjukdom.

Vad som än är ditt problem, hur djupt det än sitter, hur mycket du än har brottats med det, så finns möjligheten för DIG är bli helt fri, hel och helad, redo att överträffa dig själv i verklig glädje och frihet.
Så rosigt låter det på Brandons hemsida, http://thejourney.com/sweden/. Men hur fungerar det i praktiken?

Försökskanin
Min väninna har just blivit färdig Resan-terapeut, en av 6 i Finland. Gratulerar!
Under hennes utbildning var jag en av hennes "försökskaniner". Jag hade läst Brandons bok, Resan, innan. Där fanns flera goda pointer. Sånt som jag visste höll streck. Men skulle det fungera också på mig? Jag som höll så hård koll på mig själv.

Efter att ha läst boken förväntade jag mig att starka känslor skulle dyka upp. Det skedde inte. Några svåra ungdomsminnen kom, men mest var det bara skuggan av känslorna, man kunde ana dem. Den största överraskningen var - "ingenting". Detta stora "ingenting" som jag försvann till så fort något svårt hotade. Det hade jag nog gjort hela livet, tänkte jag. Jag hade flytt, gömt mig, då jag borde ha tagit strid.

Till sist fanns bara detta "ingenting" kvar. Inga känslor alls, just inga tankar. Det var egentligen rätt vilsamt, men också oerhört tomt. Vad var nu detta?

Min väninna uppmanade mig, "Finns det ingenting alls? Inte något, i allt detta mörker?" Då såg jag det. Där fanns en grå, skruttig, sten-apelsin. En liten, rätt otäck tingest. "Dyk ner i den", uppmanade hon mig. Hur då? Dyka ner i den där? Det går ju inte! Men jag försökte, och tänkte nästan vända om, men jag måste ju försöka, det var ju därför jag var här. Jag vände mig på nytt mot den gråa tingesten, gick närmare, och hur det nu var så simmade jag plötsligt i vatten. Och jag steg upp till skyn, regnet tvättade mig ren, och där fanns solen. Idel solsken omfamnade mig, Jag var solen. Min "ledsagare" fanns också där. Han var kärleken. Jag var sol och kärlek, en underbar känsla. Det stämde ju. Resan fungerade!

Sedan återfick allt sina proportioner. Alla snedvridna uppfattningar jag haft. Allt korrigerades och jag såg klart och tydligt hur allt hängde ihop.

Det svåraste var "lägerelden", där mina svåra minnen skulle behandlas. Hur jag än försökte, så kunde jag inte förlåta, bara delvis. Okunskapens frukter var för svåra att smälta. Ändå upplever jag nu att minnena blivit lättare att bära. Men än är jag inte färdig att kunna tala om dem. Kanske någon gång.

Rumänska barnhemsbarn
I TV har visats bilder från barnhem i Rumänien. Övergivna barn som hade något lyte. De satt och gungade dagarna i ända. Uttryckslösa, bedövade. Speciellt en flicka fastnade på näthinnan. Hennes mamma orkade inte försörja henne, annars hade hon inga större fel. Hon försökte i det längsta hålla hoppet uppe. Hon skrev brev till sin mor, brev som aldrig blev skickade, hon "sällskapade", hon talade med sina olycksbröder och -systrar. Men de var inte kommunikativa. Hon fick inte mycket stimulans.
Innan programmet slutade satt också hon och gungade sig till någon sorts tröst.

Dessa barn fanns ju i mitt "ingenting". De varken kände, tänkte eller pratade. De var bara en existens. Nu visste jag hur de kände sig.

Nervsignalämnen
A. Damasio har beskrivit en liknande åkomma som "beror på" total dopaminbrist eller skador på framlobens främre delar (cingulum). Patienter som inte tänkte, inte reagerade överhuvudtaget. De bara satt eller låg dagarna i ända, fångade i sitt eget fängelse. De var levande döda. Viljan var borta totalt (Descartes misstag, s 97-100).

Då man talar om dopamin tänker vi ju oftast på Parkinsons, de som skakar ofrivilligt. Dopamin hänger intimt ihop med serotonin. Dopamin är "drivkraften", serotonin är "bromsen", populärt uttryckt.

Nervsignalämnena dopamin, serotonin, noradrenalin och acetylkolin frisätts från små kärnor i hjärnstammen och förs upp över hjärnan mot framloben. Just dessa fyra signalämnen kallas modulatorer, och som namnet säger omformar de nervimpulsen. Vi kan kanske säga att de ger nervimpulsen ett budskap, en information. Nervimpulsen som sådan drivs av glutamat och bromsas av GABA, smörsyra.

Nu finns det ju också en annan teori om nervsignalen, och den skall jag återkomma till längre fram. Men nu kör vi enligt den gamla modellen, HH-modellen.

Av ovan ser vi att det ingalunda är så, att det är nervsignalämnena i sig som är orsaken till våra problem. Det är snarare problemen som ger störningar i nervsignalämnena. Detta är allt skäl att hålla i minnet. Att ge antidepressiv medicin skall bara vara en akutåtgärd. I dag finns det personer som ätit antidepressiva mediciner under mycket lång tid. Speciellt då barn medicineras har man märkt att det ger hjärnskador. Man vet bara inte om de går tillbaka eller ej. Mycket tyder på att de inte gör det. Dessa barn blir livstidskonsumenter av SSRI? Damasio skriver " Jag vill erinra om att vi fortfarande inte vet speciellt mycket om de långsiktiga följderna av dessa medel. Det är inte omöjligt att de kan visa sig ha lika skadlig inverkan på hjärnan som ett begränsat kirurgiskt ingrepp." (s. 86).
Depressionen har ett budskap till dig: ändra dig!

Lobotomi, prefrontal leukotomi
Lobotomi är i dag närmast ett skällsord. Förbjudet. Trots det har metoden på senaste tid igen figurerat i forskningen. Lobotomi var ett brutalt ingrepp i hjärnans främre del som gav mycket stora skador.

Leukotomi, också förbjudet, är då ett snitt läggs in tvärs över den vita substansen djupt in i framloben, så att nervtrådarna i båda framhjärnorna skärs av. Det omöjliggör ett normalt känsloregister och ger stört socialt beteende. Minspelet blir uttryckslöst, språket och artikulationen blir torftigt, moderskänslorna förtvinar och den sexuella lusten försvinner. De lider inte, men livsglädjen är också helt borta.

I dag förekommer det en tredje variant som används ex. vid svår epilepsi. Tinningloberna behandlas och då får man inte lika svåra skador. I sällsynta fall kan hjärnhalvorna separeras.

Autism, Aspbergers och bokstavsbarn
Vad har dessa gemensamt? Ett stört beteende och en störd uppfattningsförmåga. Autism och Aspbergers kan i mycket sägas vara varandras spegelbilder. Där autisten är inåtvänd, förlorad i sin egen värld, är aspbergern nästan aggressiv, enkelspårig i någon mån, men kan vara oerhört intelligent. Aspbergern riktar sin koncentration mycket kraftigt.

Bokstavsbarnen delar många av aspbergerns symptom, men de är i allmänhet inte intelligenta. Bokstavsbarn har däremot mycket svårt att behålla sin koncentration en längre tid.
Det som alla tre delar är då uppmärksamhet, uppfattningsförmåga och koncentrationsförmåga. Koncentrationen är en typiskt riktad verksamhet, som ofta hämmar de båda första. Är man riktigt koncentrerad varken ser man eller hör. Uppmärksamhet och uppfattningsförmåga hänger samman med medvetandegraden.

Medvetandet
Vad är medvetande? Det är en fråga som sysselsätter allt fler, och där man inte har något definitivt svar. Otroligt många teorier finns det däremot.

Om vi nu spinner vidare på vårt resonemang, går vi tillbaka till Damasio och en annan av hans böcker, Känslan av att leva. Medvetandet väcks vid hjärnstammens kärnor, och slocknar alldeles speciellt från trigeminusgangliets ingång till hjärnstammen, från övre delen av pons uppåt till thalamus (s. 287). Medvetandet kräver en input till hjärnan, det kan inte uppstå av sig självt. Just detta har varit en av de stora frågorna. Varför det är så kan vi i dag bara spekulera över. Men trigeminus är en stor nerv och den sista som går in i hjärnstammen. Skador under den tillåter ändå en relativt stor input från ansiktet. Skador över den tar bort all input.

Matti Bergström är en annan av mina favoriter. Han förespråkar just vikten av kroppens input, liksom Damasio. Det är samspelet mellan kroppen och hjärnan som är viktig för medvetandet. Balansen mellan kropp och hjärna förändras under hela livet, och är ingalunda något givet. Medvetandet förändras, och det konstiga är att det är kroppen som är viktigare för denna förändring, hjärnan spelar bara andra fiolen. Om du alltför kraftigt använder hjärnan kan du däremot blockera ditt medvetande. Därför är alla intelligenta ideér alltid litet farliga. De kan betona en aspekt av verkligheten alltför kraftigt och glömma bort andra viktiga realiteter helt.
Damasio betonar att medvetandet är vår upplevelse av tanken eller kunskapen. Att vara medveten är mera än att vara vaken och uppmärksam. Upplevelsen är kopplad till kroppen. Kroppen är vår huvudsakliga scen för känslorna, och upplevelserna är bara en spegling av kroppens tillstånd. Den emotionella responsen riktas dock både mot hjärnan och mot kroppen. och vi kan dessutom ha en virtuell kropp, en "som-om-kropp" i stället för "som den är-kropp" (s 327). Denna virtuella kropp är ytterst praktisk att ha. Då behöver vi inte göra, bara tänka att vi gör, och erfara resultatet, dock ej lika kraftigt som i verkligheten. Hur många har inte varit tvungna att göra vissa rörelser, eller gå tillbaka och göra om något, bara för att komma på vad man glömt.

En logisk följd av detta är, att vid ex. ryggmärgsskador så blir upplevelsestörningen större ju högre upp skadan sitter. Men ryggmärgen har trots allt inte så stor betydelse. Bl.a. vagusnerven är viktig, samt blodet och hjärnvätskan. Kranialnerverna från ansiktet likaså, varav en del är autonoma. Alla dessa går utanför ryggmärgen. Hjärnstamskärnorna är som sagt också mycket viktiga. Härav följer att viktigast för medvetandet är det autonoma nervsystemet och blodet. Förvånad? Ryggmärgen behövs mera för att iscensätta våra upplevelser, den motoriska responsen. Känslorna uttrycks som förändring i muskulatur, i hals och ansikte, samt autonoma förändringar (s. 329).

Frågan om hur medvetenheten uppstår kan inte förklaras enbart med en mekanism i hjärnstammen som väcker och stimulerar storhjärnsbarken, inte ens då den vakna hjärnbarken uppvisar koherens i EEG, lokalt och globalt (s. 286). Dessa koherenta mönster tar bara fram objektet ur hjärnans alla kartor (perception).

Frågan om varför bara en viss del av det retikulära nätverket ger medvetandeförlust har fångat Damasios intresse. Varför påverkas inte medvetandet av övriga skador i nämnvärd grad? Och varför uppvisar vissa koma-patienter ett helt normalt EEG? Patienter vid medvetande kan också visa ett oonormalt EEG. Damasio säger att vi måste vara försiktiga med hur vi tolkar EEG-mönster i förhållandet till medvetenheten (s. 275).

Vem har sagt att mänskan är skapelsens krona? Har stenar också ett medvetande? Är intelligens en bra egenskap? Om nu medvetandet inte uppstår i hjärnan, hur kan det då uppstå i kroppen? Eller varifrån kommer medvetandet? Det skall jag fundera över i en senare skrivelse.

Hjärnan bara ett organ bland andra
Hjärnan har fått en alldeles för viktig roll i medicinen. Tittar man på den traditionella kinesiska medicinen är hjärnan bara ett organ bland alla andra, varken mera eller mindre viktig. Vilken är då hjärnans uppgift?

Den ryska forskaren A. S. Presman har utfört ett superbt arbete redan 1970 angående elektromagnetisk strålning och dess effekter på levande varelser. Han visar klart att det centrala nervsystemets roll är att bromsa och hämma informationsflödet. Det perifera nervsystemet överför, men också där har man funnit en inbyggd hämning, så att bara ung. 10 % av alla signaler överbryggar synapsen. Detta i inputen.

Tvärtemot den allmänna bilden av nervsystemet är dess funktion att bromsa och sålla informationen. Inte att överföra. I outputen byggs spänningar upp i kroppen, som kroppsminnen. Dessa spänningar (drar i nervsystemet) har till uppgift att öka vår medvetenhet om den drabbade kroppsdelen, så att den kan botas.

Vilken är då medvetandets roll?
Centra för de livsviktiga livsprocesserna (homeostasen) och med hjärnkartor (representationer i PAG) av organismen (upplevelsen av ett jag) ligger mycket nära och är delvis sammankopplade med centra för sömn och vakenhet, känslor och uppmärksamhet samt medvetandet. Den intima kopplingen rör de tillstånd som är viktiga för medvetenheten. Vissa delar av thalamus är likaså viktiga. Homeostasen behöver känslor och inbegriper perioder av vakenhet (mat och värme behövs) och perioder av sömn (fyller på lagren med nerv-kemikalier?), uppmärksamhet (för ett fungerande samspel med omgivningen) och medvetenhet (för att bibehålla en hög planeringsnivå gällande responser på miljö mm.). Medvetenheten behövs för långsiktig planering. Och planerar gör vi i framloben i en stor sensorisk-motorisk struktur (cingulum), som får input från hjärnstammen. Cingulum är kanske också viktig för upplevelsen av att veta (qualia) den speciella upplevelse som kännetecknar medvetenheten (s. 300). Cingulum är likaså viktig för sexualiteten.

Olika känslor har också olika stor inverkan på hjärnstammens aktivering. Maximal inverkan hade ilska och ledsenhet, medan glädje just inte gav någon aktivering (Känslan av att leva, s. 294). Den repertoar av kroppsliga förändringar som definierar många känslor kontrolleras av PAG (protojaget). Ett överraskande resultat från Damasios forskargrupp var att de kunde visa att Alzheimers-patienter överlag hade skador på PAG och de får också följdriktigt försämrad medvetandegrad vartefter sjukdomen fortskrider.

Introspektion a la Brandon
Detta stämmer väl med Brandons påståenden. Vi tänker alldeles för mycket, säger hon. Vi kontrollerar och håller fast vid, vi frågar oss varför? Vi tänker framåt och gör upp önskedrömmar. Vi tänker bakåt och håller fast vid vår besvikelse. Det enda som vi inte tänker på är nuet. För då behöver vi inte tänka, bara uppleva. Och att inte tänka, det kräver mod.
Som barn har vi ofta hört, "Försök ditt bästa". Vi kämpar och strävar, slåss och önskar. De flesta har betingats till att tro att det är ädelt att kämpa, att det gör oss goda, och vi känner oss skyldiga om vi kopplar av en liten stund. Ändå är det i avkopplingen som det äkta geniet och kreativiteten ligger (Freedom is, s. 13). På samma sätt har vi idealiserat lidandet.

Då vi spänner av kroppen helas den.

Det är i avkopplingen som kärleken, friden och kreativiteten finns. Där finns nåden och friheten. Och det som Resan-terapeuterna gör är att med alla knep få oss att slappna av. Att ge upp kampen - come what may.

Litteratur:
B.Bays, 2002: Resan. Richters.
B. Bays, 2006: Freedom is. Liberating your boundless potential. Hodder & Stoughton Ltd, Edinburgh.
M. Bergström: Hjärnans resurser. Seminarium förlag AB, Jönköping 1990.
A. Damasio, 2002: Känslan av att leva. Natur och kultur, Stockholm.
A. Damasio, 2003: Descartes misstag. Natur och kultur, Stockholm.
A.S. Presman 1970: Electromagnetic fields and life. Plenium Press N.Y.

Reflexologi

Jag är reflexolog. Vad är det, kanske ni frågar? Det brukar oftast kallas zonterapi, men reflexologi är litet mera. Där tas hela nervsystemet med, samt alla endokrina körtlar, akupunkturen och dess zoner, bindväven, skelettet och psyket. Reflexologi är därför en holistisk grej. En terapi som omfattar hela mänskan från födelsen till döden.

Reflexer har ni kanske läst om i skolan. Ni vet den där bilden av att ni bränner er på fingret, och snabbt drar fingret åt er, samtidigt som ni säger -aj! Det är en enkel reflexbåge.

De flesta reflexer är inte enkla, utan sammansatta av många olika delar. Reflexer förs både framåt (feed forward) och bakåt (feed-back) i vårt perifera nervsystem. Annars skulle vi inte kunna fungera. Då vi springer måste reflexer föras framåt mot foten, så att foten "vet" vad den skall göra och hur den skall beté sig. Annars kanske ankeln ger efter och foten viker sig under oss, så att vi ramlar. Eller knät kan få för sig att det inte skall böja sig så som vi tänkt oss, utan det skall i stället förbli rakt. Inte heller då går det så bra för vår rörelse. Foten och knät är de första rörelselederna och behöver framåtförda reflexer. Huvudet igen är ofta sista leden och behöver bakåtförda reflexer.

Det autonoma nervsystemet.
Reflexer är intimt ihopkopplade med vårt känsloliv. Alla vet att vi reagerar kraftigt då vi tvingas ljuga. Man ser det på ögonens pupiller, de utvidgar sig en kort stund. Det känslostyrda nervsystemet består av två delar, en del som stimulerar (ung. feed-forward) och en del som lugnar ner (ung. feed-back). För att vi skall kunna överleva måste alltid den stimulerande delen, sympaticus, vara starkare, annars kanske vi tar det med ro när vi måste springa för livet. Rädsla och stress är de saker som oftast får oss att springa eller slåss. God mat får oss att dåsa till.

Man kan avläsa det känslostyrda nervsystemets status i kroppsspråket. Med litet träning kan vi nästan läsa tankarna bara med att se på beteendet. Speciellt är det skillnaden mellan öppet och slutet beteende som är intressant. Om vi är öppna för nya intryck, eller om vi sluter oss i försvar.

Ansiktet är kanske den kroppsdel som talar om det mesta av känslorna för oss. De stora känslorna styrs genetiskt, och är likadana för alla mänskor, samt för andra primater i stora drag. Vi förstår också ganska bra vad hundar och katter menar, men de finare nyanserna ser vi inte hos dem. Också mänskor försöker dölja de finare nyanserna bakom en mask. Vi spelar roller, vi "spacklar" oss, eller vi gör skönhetsoperationer mm. Det är ju inte så roligt om alla obehindrat kan avläsa vårt känsloliv.

Då vi uppfostrar våra barn gör vi så gott vi kan så att de skall dölja sitt inre, ofta via en uppmaning som skall styra kroppsspråket. "Sitt still", "spring inte", "tala tydligt", "ät som folk" samt annat i den stilen. Vi försöker få dem att behärska sitt beteende. Det är samma sak som att ge dem hämningar. Om detta har Alice Miller skrivit många böcker.

Varför vill vi ge våra barn hämningar? Det hör till det sociala spelet. Ett hämningslöst beteende har inte hög status. Ett hämningslöst beteende är ett tecken på svaghet, åtminstone i vuxen ålder. Barn har tillåtelse att vara "fladdriga", men inte vuxna. Vuxna skall ha hög grad av konsensus, fattning, de skall vara samlade i alla tänkbara situationer, så att de kan fatta beslut snabbt om det krävs. För att barn skall bli goda vuxna så behöver de uppfostran. Men ofta kanske vi börjar hämma dem för fort. Barn behöver få vara barn.

Samlade vuxna har ofta en hög emotionell intelligens. Det betyder att de kan säga nej. De kan vänta. De behöver inte få sin belöning genast, utan kanske efter något år. De är flexibla. Barn är inte det. Hur mogna barnen är ses ofta i deras förmåga att vänta.

Då man tittat på apors ungar och jämfört med barn, såg man att apungarna var mycket bättre på att vänta. Apungar har en högre emotionell intelligens än våra barn. Också andra djur värdesätter emotionell färdighet, ex.lejon och vargar dödar lätt "uppstudsiga" ungar som inte kan lyda. Det pekar på att just den emotionella färdigheten har ett stort överlevnadsvärde. De som kan den emotionella biten klarar sig. Det här har man blivit klar över också i mänskans samhälle.

Triggerpunkter.
Reflexer är starkt ihopkopplade också med triggerpunkter. Det är punkter som kan uppstå litet var som helst av belastning, infektioner, gifter, känslor eller vitaminbrister. Sköldkörteln fungerar ofta som "våg" i sammanhanget, så att både en över- och en underfunktion ger symptom, och ofta tillsammans med någon av ovanstående faktorer. Det känslostyrda nervsystemet är också alltid inkopplat.

Smärta och värk är ofta ett resultat av triggerpunkter. Smärtan kan dämpas av det perifera nervsystemet, men den kan också förstärkas. Triggerpunkter och långvarig smärta hör ihop, och då "lär sig" nervsystemet att förstärka smärtan. Till sist gör det ont överallt också av en impuls som normalt inte skall göra ont. Vi kan också få svårt att hålla samma ställning långa tider. Då kanske vi är sjukare i ryggen då vi vaknar på morgonen än då vi gick och lade oss på kvälen. Det är då vi behöver terapi som inaktiverar våra triggerpunkter. De behöver "tystas ner".

Akupunkturpunkter.
En annan typ av punkter är akupunkterna. De är en struktur i vävnaden som ser ut som en liten virvel med en spets, som kan peka antingen uppåt eller nedåt. Akupunkten kan ses i mikroskåp, medan triggerpunkten bara syns som en vävnadsnekros efter en tid. Den unga triggerpunkten kan man inte se i mikroskåp.
Ofta finns dock triggerpunkten i samma områden som akupunkten. Men akupunkten har en mycket mera allmänt omfattande funktion än triggerpunkten, genom att akupunkten styr också över hormonerna, reflexerna och den allmänna kommunikationen i kroppen. All information som skickas i kroppen har någon kontakt med akupunkterna. Därför får vi en så mycket bättre och vidare respons av att behandla akupunkterna, än av att enbart behandla triggerpunkterna. Men är det triggerpunkterna som är vårt problem så skall naturligtvis de behandlas i första hand.

Meridianerna.
Akupunkterna förbinds med varandra via ett komplicerat nätverk av lös bindväv. Nätverket kallas för meridianer, och de är alla kopplade till varsitt organ. På så sätt har varje meridian sin alldeles egna information som cirkuleras i kroppen på ett visst sätt, enligt ebb och flodmodellen, och så att informationen gått genom hela kroppen på ett dygn. Olika meridianer har olika tider för sin flodfunktion, och olika organ har olika tider för sin maximala funktion. Man brukar tala om organklockan i sammanhanget. Genom att härleda störningar till en viss tid på dygnet kan man ofta få en fingervisning om var problemet ligger.

Genom att meridianerna bara består av lös bindväv ses de inte i mikroskåp. Ändå har man upptäckt meridianerna oberoende av varandra många gånger. Meridianerna ses i funktionen och i informationen. Organreflexer och bindvävsreflexer är några av namnen som de fått. Olika zoner kan också härledas delvis till meridianerna.

Traditionell kinesisk medicin.
Akupunkturen är kanske mest känd från Kina, men den finns i hela Asien i olika varianter. Också chakrasystemet bygger delvis på akupunkturen, eller det är kanske riktigare att säga, akupunkturen bygger på chakrasystemet. Också indianernas medicinska kunnande byggde en gång på samma system, men förstås med andra namn.

I dag utvecklas akupunkturen enormt. Man har kanske en felaktig inställning, då den som "vetenskap" är många tusen år gammal; man tror då automatiskt att den också i dag är ett fossil. Så är inte alls fallet.

För flera tusen år sedan fanns ingen vetenskap. Därför är akupunkturen uppgjord på basis av urgammal filosofi och delvis på samma grund som religionen, ex. taoismen. Också vår västerländska medicin bygger på filosofi, ex. från grekiska Hippocrates, Platon, Aristoteles och Pytagoras. Filosofi var intill våra dagar den högsta kunskap man kunde nå. Alkemin levde i välmåga ända till slutet av 1800-talet.

I dag lär vi oss inte filosofi längre i våra skolor. Och därför känns den här läran så främmande för oss. Det börjar kännas mycket bättre då vi förstår att filosofi aldrig har varit menat att förstå bokstavstroget, endast som symboler. Och som sådana fungerar den alldeles utmärkt också i dag. Det förvånar mig hela tiden att toppforskningen gång på gång får fram resultat som bekräftar den urgamla filosofin. Hur kan det vara möjligt att de då, för flera tusen år sedan, besatt en sådan kunskap som vi inte ännu i dag har kommit fram till i vår vetenskap. Det är otroligt och inger vördnad.